Transkriberad uppteckning

Tidigt lärde jag läsa och var vetgirig att forska i mystiska sagor och berättelser som voro mycket i bruk vid brasans sken, om kvällarna när familjen var samlad och mesta dels handlade det om sjörån, gastar och troll lyktegubbar, som vakade över dolda skatter och spöken, som motade folk nattetid så att det var omöjligt att komma fram. Allt detta satte ett barns tankar i bryderi och besynner- ligt nog går det ej att utplåna ur folktron den dag som i dag är. Men det ser ut som det skulle försvagas för varje år som går och tiden skrider till fullbordan. Av min egen erfarenhet kan jag sanningsenligt intyga att det finns mycket mellan himmel och jord, som / vetenskapen ej kan förklara. Ett exempel som är sant vill anföras om vålnader, som visat sig vid vaket fullkomligt friskt vigör. En tid efter det jag såg vålnaden gick allt i uppfyllelse och i verkligheten fick jag se samma händelse som jag förut sett och allt var uti minsta detalj lika. Det man sett genom vålnad skall alltid slå in inom årets solvarv. År 1894 den 28 januari kl. 5 på morgonen vid dimmigt väder samt något snö på marken. Väl utkommen på kökstrappan fick jag se ett före- mål komma från källareboden och närmade sig framåt boningshuset där jag stod. Jag tittade så gott jag kunde i dimman och såg två personer bärande en likkista emellan sig på en bår. Den perso- nen, som gick efter kände jag gott igen på gången, men den förste, som var rak och lång var okänd. Jag såg det klart och tydligt och var i den tron att det var verklighet tills det var mitt framför förstugan då det försvann helt och hållet. / Efter det synen försvunnit gick jag in för att göra mig i ordning för att gå till kronouppbörds stämman, men talade inte om händelsen på en längre tid. Fram på våren dog det en gumma på ett torp härintill och liket skulle föras fram på vägen utan- för huset. Nu talade jag om synen för min hustru med förmodan att min syn nu skulle gå i uppfyl- lelse när likfärden kom att gå förbi. Detta skedde ej, ingenting i likfärden påminde om synen jag haft. Tiden gick och det blev jul och inget hände inom familjen, alla voro krya vid julbordet och de första helgdagarna. Då sade min hustru att nu är året snart slut. Men några dagar innan årets solvarv var tillända blev min svärfader sjuk och dog. Vid begravningen fick jag min syn igen. Innan vi skulle gå till kyrkogården gingo två man till källareboden för att hämta liket och bära fram det på gården. Jag stod på köks- trappan och såg när de kommo med kistan. Det / var samma som jag sett i synen förut. Den som jag ej kände igen var en nyinflyttad som jag ej sett förut men han var nu med i bäralaget. In i minsta detalj var verkligheten lika med synen jag haft.