Transkriberad uppteckning

"Lagmannen i Unnebo" som de kallade far min, var ute och gick en kväll. Det var när han var ung och bodde i Sjöryd och var kär och kom från sin käresta som sedan blev hans hustru. Hon bodde i Istorp. När han gick hem den vanliga vägen genom milslånga Nordskogen som lillhör Brattorp/Istorp/ genom vilken rinner en större bäck Brattorpabäcken eller Ekareån då hon rinner inom dess område delvis - och far passerat den mötte han ett fint fruntimmer. Han hälste för han trodde det var ett mänskligt varelse. Hon hälsade inte igen och då far vände på huvudet för att få en titt på henne en gång till var hon försvunnen. Det var månljust och grannt väde men det blev kolande mörkt tyckte han, och det dånade i skogen som om själva orkanen farit fram och bräckt vart enda träd. Och han var rädd att han skulle gå galet. Då kom han ihåg att han bar pennkniven på sig / och tog upp den och ritade ett kors i marken. Då upphörde mörkret och dånet och i nästa stund var han hemma. Ja hon full av troll skogsrået för var gång ek kommer åt skogen så går ek galet. Det är det fördömda skogsrået som förvänder synen, så.