Arnäs, Ångermanland
Spöken
Här tala vi aldrig om gastar. Spöken kan man få
höra talas om, men oftast heter det blott att den eller den
”går igen”.
Spöken göra aldrig något ont. Men det är ju så, att
folk bli rädda för dem.
Det fanns för en tid sen två ’gampojkar’ 1) i Arnäs.
De voro goda vänner och kommo överens om, att vilken av
dem, som avlede först, skulle uppenbara sig för den efter-
levande, såvida det var honom möjligt. Så dog en av
dem. Han höll ord och visade sig för kamraten. Men
denne blev så förskrämd, att han inte vågade tilltala spöket.
Den döde kom igen gång på gång. Slutligen gick den efter-
levande till prästen för att möjligen få veta, hur han skulle
bära sig åt för att få fred. Prästen rådde honom att fråga
_
1) Gampojk, gammal ungkarl.
/
den döde, hur denne hade det, där han nu var. När han
äntligen tog mod till sig och framställde frågan, svarade
den döde:
”Dä ä klent, dä.”
Sen for han av i ett eldsken, och kom inte igen
mer.
En döding visade sig ofta vid en rishög på Arnäs
prästbol. Många blevo rent hjärtskrämda. Slutligen var det
en karl, som tog och rev ut rishögen. Där fann han då
en halvtömd brännvinsflaska. Det troddes, att den döde
gömt flaskan i rishögen, medan han levde, och nu gick
där och vaktade den. Sedan flaskan nu blev borta ur
högen, försvann också spöket.
En halvlapp bodde i en eländig stuga ett stycke
bortom Stybbersmark 1). Hur det var, gick denne halvlappen
en dag och hängde sig i en hölada. När man fann liket
_
1) By i Arnäs
/
fördes detta ned till kyrkbyn och lades in i likboden. Samma
dag detta skedde, hade min (berättarens) far, som då tjänte
dräng hos en bonde, varit i fjällskogen efter timmer.
Det blev sent på kvällen. Då han körde förbi kyrkogården
och likboden, såg han tydligt, hur den döde stod i dörren
till boden.
En annan gång kom samme man körande en
kväll. Hästen tvärstannande. När drängen riktigt under-
sökte saken, fann han att hästen hade blivit vänd helt
om och stod alldeles bakfram i skaklarna. Det blev be-
svärligt att få doningarna i ordning igen.
