Transkriberad uppteckning

På grund av det intresse som allmänheten syntes hysa för Hans Eliason (nästan varje meddelare hade något att säga om honom) tillät sig undertecknaren införa ett upprop i ortstidningen (Norra Hallands Veckoblad) om tillvaratagande och upptecknande av rimmerier efter honom. Det är de sålunda inkomna uppteckningarna, som härjämte följer. Först tillåter jag mig lämna utdrag från ett brev med åtskilliga biografiska upplysninger. "Med anledning av en artikel i N.H.V. n:r 8 den 24/2 d.å. under rubrik "En allmogediktare i Fjärås" får jag meddela att jag är ägare till den del av Hans Eliasons rimmerier. Undertecknad är hans / dotterdotter och vistades hos min morfar tills jag var 20 år. Morfar diktade och rimmade om nästan allting men mycket litet därav har blivit tillvarataget. I Kungsbacka bodde på 1870-talet en hr Rylander, som var anställd i Spar- banken. Han hade förut varit bosatt i Fjärås på Duvehed. Rylander var mycket intresserad av Morfars dikter, och jag minns att vi samlade och skrev in i en bok för hans räkning en hel del av vad Morfar författat i rim. Om någon av Rylanders barn ännu äro i livet kanske de tagit den boken tillvara. Jag minns att Morfar ofta beklagade sig över att det i hans ungdom icke fanns skolor på landet, och det / var således inte lätt at fövärva sig kun- skaper. Han hade i sin ungdom blivit ägare till en fiol och tänkte lära sig spela, men så blev han bekant med en person, som var skrivkunnig, och så byttes fiolen bort mot att Morfar skulle få lära sig skriva. Han fick s.k. förskrifter och fortsatte sedan på egen hand. Då han berättade detta, brukade han tillägga: Hur jag pletade och skrev, Ingen Skrivare jag blev, Men den som fiolen vann Han minsann blev speleman. Morfar lärde sig skriva någorlunda, så att han kunde få sina tankar på papperet, och jag har i min ägo ett rim, som heter "Den förbjudna kaffetåren." Det är morfars stil och är författat i början av 1870-talet, då den omtalade / Rylander bodde på Duvehed, på vilket ställe rimmet också blev nedskrivet. - - - - - Det var min mor som till komministern medförde orlovsedeln. Denna komminister hette Paulus Stefanus Lindegren. Min mor stannade endast en kort tid hos denna komminister på grund av att morfar blev änkling. Efter min mor flyttade en yngre syster till Lindegrens, och även hon medförde orlov- sedel. Denna har troligen kommit bort, jag minns endast en vers, som väl egent- ligen är en förmaning: Akta nycklar, låsar stänga se om allt med varsamhet. Ingenting ovulet slänga, hålla tyst med vad man vet. Denna dotter till Hans Elisason blev kyrkoherde Lindegrens andra hustru, / Sedan han blivit kyrkoherde i Kungsäter, och morfar blev alltså svärfar till honom. Äktenskapet var dock av kort varaktighet Kyrkoherde Lindegren avled hastigt efter förrättad gudstjänst i grannförsamlingen. En innerlig och förtrolig vänskap hade alltid varit rådande mellan morfar och denna präst. Det är också han som förärades de omtalade vantarna, som liknade hästen. Jag har kvar lyckönskningsverser, som förärades brudparet (se nedan!) Han Eliason var född den 18 maj 1806 och hade i sitt äktenskap 13 barn, av vilka 11 blevo fullväxta. Han hade nog i sina unga dagar många gånger haft det mycket bekymmersamt, men sedan han blev kyrkvaktmästare och orgeltrampare i Fjärås fick han det bättre. Han talade om att han fick den tjänsten / på pastor Sjöbloms röst vid valet. Efter pastor Sjöblom kom till Fjärås en vice pastor, som hette Johan Samuel Berg. Han var av en annan läggning än pastor Sjöblom och med honom drog icke morfar vid alla tillfällen jämt. Mofar älskade naturen och blommor. Hans lilla förtjusande trädgårdstäppa måste ses av varenda en som kom på besök. En dag gick morfar och planterade blommor åt gårdssidan av huset. Det var en liten terass, som vi kallade "Plantaget". När han höll på med detta kom pastor Berg och gjorde besök. Ja, sade han, det här är ju vackert, men om Hans lade potatis där, så bleve det många mål. Och Hans svarade med en suck: / Ja, nu jag pastorn kan förrstå, Man inga blommor bör se uppå. Men dock jag äger likväl ett hjärta, Som känsligt är för båd fröjd och smärta Och denna täppan jag håller kär Fast jag ganska fattig är. [ Fru Hilda Sandström, Haga Nygata 22, Göteborg Tel. 32743 ] ----------------- Lyckönskan på bröllopsdgen till Kyrkoherde Lindegren 1877 Nu jag vill er gatulera på er glada bröllopsdag. Måtte Herren själv bestyra allting efter sitt behag. Han som allt kan ordna bäst är den bästa bröllopsgäst. Ja, Gud han give framgent lycka, / Må ej svåra sorger trycka er i denna världen här. Troget stödde vid varandra, i dess mödor och besvär. Glade leva uti hoppet, jag ej mer kan önska här. Och så efter detta livet: Må i himlen varda givet evig ro och glädje där som ett ständigt bröllop är. Hans E. _________ Svar på här nedan stående inbjudan. Inviteras att med sin närvaro hedra vår vigsel-akt i Kongsäters Prästgård onsdagen den 3 jan. 1877 kl. 11 f.m. P.S. Lindegren. Anna Chr. Hansson. / Hav tack för bjudningen, jag här besvarar jag kan ej komma, jag nu förklarar, ty vi ha början på nya året, och januari har rim i håret. Av denna orsak det kommer sig, att vinterkylan den hindrar mig. Men Maj hon brukar ha knopp i håret, ja, fram på sommaren, efter våren, då man i luften hör lärkans toner, och svalan svänger kring lundens kronor, och göken gal uti gröna lunder, då är så härliga morgonstunder, då är det roligt att hälsa på. I trädgårdsgrottan vi samlas då, Naturen har då fått nya krafter och druvan ökar på sina safter, och smultron mogna, jordgubbar gro, / ja, då är roligt, det må man tro. Jag minns tillbaka, just för ett år, vi språka om och drack en tår, först hos herr Möller och så hos prästen, och hos herr Malmborg och så hos Wästern. Ja, då var trevligt, jag minns det väl. Hav tack go vänner, farväl, farväl. ________ Berättelse från Kongsäters Prästgård vid min hemkomst hösten 1877. En tid utav sommaren jag vistats i Mark. I prästgård, som låg i en grönskande park. Fast sommaren var regnig och kulen och grå Så mognade trädgårdens frukter ändå. Av trädgårdens frukt reddes safter och mos, / Och trädgårdsplanen pryddes av doftande ros. Och murar och plank utav grönskande lind. Som skydda mot stormen och härjande vind. En vacker omgivning den trakten ock har. Men ledsamt nog fann jag att kyrkan var skral. Där provas, predikas, var frågdag och val Och Lindström blev kallad att där hålla tal. En hjärtelig hälsning från en gammal vän Skriv snart några rader tillbaka igen. Nu önskar jag lycka till kommande år, Men glöm icke vännen, då postbudet går. / Denna välkomshälsning skrevs, när en sonhustru till Hans första gången gjorde besök i Fjärås, midsommar 1883. Välkommen till oss käre vänner, Så barn som fruar och herrar männer. Nu har vi sommar och vackra dagar, Bliv kvar hos oss såsom ni behagar. Nu är det grönt uti våra lunder Och tysta ljuvliga aftonstunder. Och göken gol uti skog och parker Och blomsterprydda stå alla makeer. Ni ha väl roligt i stora stan Men jämt där bullrar ju hela dan, Med fiskebönder och käringslammer Och droskekuskar och spårvagnsskrammel. / Men här stillsammans så kärt förtroligt Med våra vänner vi ha så roligt Och dricka om uti muntert lag Allt efter nöje och så behag. _________ Till Lärarinnan Matilda, då hon flyttade till sin nya plats i Uddevalla. Tack Matilda för den tiden. Som du varit i vår bygd. Aldrig var du kall och kulen, Alltid munter, glad och nöjd. Vi tillsamman, kärt, förtroligt varit glada tiden om. Man med lite kan ha roligt, endast man är nöjd och from. / Den förbjudna kaffetåren (1876). _______ En gång kom en unger flicka till en doktor här i stan, sade: Får jag kaffe dricka ? Hemma bjudes jag på tran. Doktorn sade: Vad är felet ? Du ser mycket rasker ut. Ja, jag var väl det i början, men har blivit svag till slut. Det gör fasligt ont i bröstet, när jag stiger upp - för - li. Svårt att andas, matt i benen, hälsan, den är platt förbi. Men min mor var mycket starker och så rasker som en hind. / Jag har blivi så mager att jag raglar ju för vind. Men hon drack ej något kaffe, ty den seden var ej då. Jag har druckit ganska länge, ty som barn jag börja på. Du får inte dricka kaffe, det går aldrig nånsin an. Det försvagar kroppens nerver, fräter bort varenda tand. Även uppå enkla landet vill ni klädas mycket nätt. Lassa uppå snörlivsbandet, annars kan ni kvävas lätt. / Höga klackar, smal om livet, moder nu på många sätt. Kroppen mycket därav lider, tycker ni, att det är rätt. Hit, har kommer andra flera Såsom du härin till stan. Ingen alls får dricka kaffe, Alla måste dricka tran. Om ni tänker hälsan vinna, som dock mycket sällan sker, så drick icke mera kaffe, jag bestämt er därom ber. / "Hans hade en gång i en tidning läst om en person, som i glädjen över vårens första lärka sålde sin rock, emedan han trodde sommaren voro i antågande., men i stället för sol och sommar blev det vinter och snö. Vår man fann då att han misstagit sig och yttrade: En annan gång skall jag icke låta spelevinken narra mig, jag skall vänta till Ku-ku kommer. Och så kom detta rim till världen: Sommarlängtan den 1:ste april. _____________ Du väntar för tidigt på sommaren min vän, sälj ej bort kavajen, ty kulet är än. Ja, lärkan hon spelar, men storvindar gny, och solen sig döljer i snöbetäckt sky. Fast vildgäss och svanar i luften jag hör, dock rocken bortsälja slätt icke jag tör. / De börja sin flyttning för tidigt ibland och få vända åter till havskust och strand. Nej bäst är behålla sin gamla kavaj till dess man har hunnit till mitten av maj. Då göken slår Ku-ku och örterna gro och skogsduvan kuttrar förnöjd vid till bo. Då kan man sommardräkt taga uppå, gå ut i det gröna bland blommorna små, När hela naturen är härlig och skön och kronan på asken och eken står grön. / Den nyreparerade brunnspannen. Skall jag draga friska saften, utur jorden än en gång nyss jag hade inga krafter, hängde bräklig i en stång Men en doktor mig kurera, skar och plåstra på en gång. Nu jag åter kan hovera upp i galgen i en stång. Även den med mig får frysa sen med is glacerad är Tänk så mycket man får lida i naturen med besvär. Jag får också stundom törsta, fast ibaland man slår mig full Ruset går så hastigt över, då de kaster mig omkull. Ner i jorden, upp i luften, man mig svänger av och an. Ingen stund jag vet mig ledig, och min dryck är bara va´n.