Transkriberad uppteckning

Ortens benämningar på sådana väsen: jätter, bergfolk. Man har ansett, att dessa bodde i ber- gen i sådana där ihåliga grottor. Man har trott att det var ett slags särskilt stort folk och man fruktade deras styrka. De hade en väldig styrka, så att de kunde kasta stora stenar. Jag har inte hört talas om att någon har sett dem, men man har slutit sig till att de funnits genom de stora stenar, som ligga kringströdda här och där. De levde inte i flock utan de bodde par om par med sina barn. De ha försvun- nit sedan kristendomen fick stor makt i lan- det. / Jag har sett sten som ha kastats av jättar Jättarna hade kastat stenen från den ena höjden till den andra. Bärjfôlk, bärj-jätter. Det var en jätte som hade kastat en stor sten över en halv mil. Den stenen ligger mellan Brunsberg och Boda på ett gärde. Den skall ha varit kastad mot Boda kyrka, efter vad de gamla sa- de. Det var en familj, som var ute på slåt- terängen och hölls med höet. Rätt som det var kom det ett bergfolk ut på ängen. Man låt- sades inte om dem utan lät dem hållas. Slåt- terfolket hade en liten barnunge liggande på ängen, och den tog bergfolket med sig och flyd- de Hustrun satt en gång på en sten och grät och sörjde sitt barn. Då kom det en gammal / gubbe fram till henne och lovade att han skul- le hjälpa henne att få barnet tillbaka bara hon hade "rätte troa". Jag mins inte vad hon skulle säga. Men mannen visade henne mot det berg, där barnet skulle finnas, och så gav han henne "kraft". När hon kom intill berget, så kastade jätten en sten mot henne. Den stenen tog hon fatt och kastade den till- baka med sådan kraft att jätten föll ned och svimmade. Så passade hon på att gå in i berget. Där fick hon se sitt lilla barn ligga på golvet, och hon skyndade sig att ta sitt barn och flydde. Men hon måste lämna barnet till den gubbe, som hade hjälpt hen- ne, ty endast han kunde bevara det. Jätten ha- de fått makt över barnet och han skulle förr eller senare ha tagit igen det, om det fått stanna hos modern. Det var en gubbe som bodde utanför Strand i Brunskog. Han hade talat vid berg-jättar. / En gång var han ute och rodde på sjön Vär- meln. Då fick han se jätten stå på ett berg vid sjön. Rätt som det var fick han höra att jätten ropade och nämnde hans namn. "Du får allt komma hit, broder Jan, och hjälpa mig en grankott ur ögat." Jätten hade fått en stor grankotte i ögat och den var så liten i hans tycke, att han inte kunde få fatt i den. Jätten stod på "Hunsnäsbergen."