Ingen viss dag på våren för kreaturens utsläppande. Man släppte dem åt skogen och de fingo sedan gå utan tillsyn. Blott en liten tid på våren "trängde man om" att valla dem. Men det var mest fåren som man vallade. Kom kre- aturen hem till kvällen, så kom de, varom inte så fick de stanna i skogen över natten. Och det var inte så få nätter de behagade stanna i skogen. De kunde gå långt in i skogen som- liga dagar. I regel visste man på ett ungefär var man hade dem gående. Man kände till skogarna den tiden. Ibland kunde de inte kom- ma förr än framåt kl. 11 och 12 på natten. Klockan 6 om aftonen var det att gå till skogen och "lete" (söka) efter kreaturen. Det kunde många gånger bli ett långt och tröttsamt sökande / Man brukade vara så glad när man fick höra bjälla. Hörde man henne långt undan, så blev man missmodig, ifall man hade sökt länge förut. Man hade ju inte annat än att "lyss" efter "bjälla". Det var att ge sig iväg att sö- ka på vinst och förlust. Man fick allt gå för- gäves mången gång. Det man kanske var mest bekymrad för var att man skulle gå vilse i skogen, som också så mången gång hän- de. Då kunde man få gå mycket längre än i vanliga fall. Och alltid gick man med den fruktan, att skogsrån skulle göra en något spratt. Alltid hade man en bjällko med i skocken hon skulle vara som vise och leda de an- dra. Till skällko utsågs den ko som var äldst och bäst att gå. När kreaturen var hemma på järdena gick man å mjölka medda. Man körde inte hem dem för så vitt att de saknade vatten / där de gingo, då fick man köre dôm te vatten. Kreaturen släpptes ut på våren, då man såg att de skulle få litet mat. Jag tjänade i en gård som heter Homslid i Hö- geruds socken, när jag var flicka. Där hade man det bruket, när man släppte ut kreaturen första gången om våren att man strök ett tjärkors på länna på var ko, så skulle man tända eld på en linnetuss och läg- ga den utanför tröskeln. Det skulle ryka duk- tigt ur den. Ju bättre det rök ju bättre ver-kan skulle det ha. Bredvid den rykande lin- netussen skulle en kniv ligga. Över det- ta skulle kreaturen drivas. Alla måste gå över den röken. De skulle vara skyddade för vargar och trolldom efter detta. Det upp- repades för var vår som kreaturen släpp- tes ut första gången. Fåren hörde jag in- te talas om, att man gjorde några konster / med. Inte annat än att man klippte dem i öronen, innan de utsläpptes, så att man skulle ha kännemärke på dem. "Pergrinusdagen" gick gårdens folk - så många som kunde gå av både stora och små - och skrek "pergrinus". Så här skrek man: "Pergrinus, du skall binda dina vargar och hundar - så långt som detta ropet höres". Därefter skrek man så mycket man orkade.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
