KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Boda, Värmland 1930

jul.

Berättare: Alfr. Nilsson-Hagberg (f. 1851)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Om andag brukade en del det ofoget att de gick in i stallar och ladugårdar och ställde till ofog. De kunde ex. kasta in en hel hop dynga. Det skedde tidigt på morgonen medan husets folk ännu sov. På julen 1863 så hade de gjort så hos min bror. Om man hade ont till någon så begagna- de man detta tillfälle att hämnas.

Socken Boda
Landskap Värmland
Härad Jösse hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: jul.

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Boda, Värmland

Påsk

När det blev dömmelonsda, så flötta kvinnfolken ut spinnrocken. Det gick inte än att spinna på den förrän efter påsk. Om man spann under den tiden, så blev djuren sjuka, så att en inte fick någon nytta av dem.

1935 Läs sägen →
Boda, Värmland

skogsväsen.

”Skogsråa” såg di när di var i skogen. Här väst i skogen, sjöng hon om kvällarna så det gav eko. Då var det inte roligt att vara i skogen, för då kunde en gå vilse. När di hade miler där så var hon framme, å tog neste från dem. Min morbror hade varit ute för det. Det var en kväll som han var vid milan, å maten hade han i ku- ja. När han gick från milan, så hörde han att det braka te i buskarna invid där. Då fick han se ett kvinnfolk som skymta. Hon hade som grön mossa på ryggen. På huvudet hade hon ett vitt kläde. När han kom in i kujan, så fick han se att maten var borta. Men efter den dagen så tog han å sådde frö runt kujan. Vad det var för frö vet jag inte. Sen kom hon inte mer. / Men mor tala om, att det var en som fick onger med en ”skogsrå”. Det gick så långt att hon ha- de fått makt över honom. Han höll på att kola i samma skog i flera år, å det blev den ena ungen efter den andra. Men till slut så tyckte han allt att det var konstigt. Då bad han, att han skulle få gå hem, en gång å häl- sa på. Det skulle han få, men när han kom tillbaka så skulle han packa tre gånger i en tall, innan han gick fram till milan. När han kom till tallen så bryde han sig in- te om detta utan han gick. Då fick han se ett kvinnfolk, som hade så lång näsa, så hon begagna den till krok. Rompa skvätta hon vatten med å släckte kolen, å händer- na hade hon till hacka. Då blev han rädd. Men så fort hon fick se honom, så blev hon som förut. Han undra över hur han skulle bli av med henne. Så träffa han en klok gubbe, å då fråga han denne valles han skulle / bära sig åt, så att han skulle komma från denne skogråa. Då blev han lärd att han skulle spänna hästen för en kolryss så skul- le han fara ut på en sjö med dem. Det gjorde han. När han kom ut på sjön så kom det en skock med varger. Då var han kvick att spänna från hästen å så satte han sig på ryggen på den å red. Vargarna tog då skogråa å ongarne å rev sönder å åt upp. Om en gick vilse, så hade en ”skogråa” med sig. Det var inte många som fick se henne.

1937 Läs sägen →
Boda, Värmland

Skogsväsen

Bort efter Sävelskog är det en höjd som kallas fö Sä- verskohöjden. Där brukade de att kola för i världen. Men det var inte utan än det var litet konstigt i trakten. Folk gick vilse där. Min far tala om att det var en gubbe som kolade där. När han hade tänt milan, så kom det ett stort kvinnfolk fram till milan å tog upp klänningarna å ställde sig å skulle vär- ma sig. Han fick se att hon hade en lång rumpa mellan benen. Då slog han en eldbrand i rôva på henne. Då skrek hon: ”Sjal brände mä, sjal brän- de mä.” ”Har du sjal gjort det, må du så gott ha’t.” svara det i skogen.

1937 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR