Transkriberad uppteckning

Min mormor hade hört berättas om en besyn- nerlig danstillställning som skulle ha va- rit i hennes mormors tid. Det ska ha varit någonstädes i Sveg. Man hade en äldre spelman på platsen, men denna blev allt motvilligare att spela. Han var trög. De unga tyckte inte att de fick dansa nog mycket på kvällen. På sam- ma ort fanns en person som var "mindre för sig" (litet smått besynnerlig till förstån- det). Så blev det åter dans en kväll men mer ville inte den gamla spelman- nen alls spela. Då steg den andre fram och sade: "nog skall jag kunna spela för er, som ni så vill." Det blev skratt / och skämt i danssalen. Ty aldrig hade man hört honom spela. Det skulle nog bli lus- tigt menade man. Emellertid började man skämta med honom och satte upp en bränn- vinsankare som spelmanstol. På den skul- le han sitta och spela. Och nog skall du först ha en brännsvinssup, menade de. Ty alla spelmän brukar ta sådant. En spel- man kan inte spela för än han får en sup. Han satte sig på ankaren, fattade fiol och stråke. Alla stodo i spänd vän- tan. Men då han tagit första tonen, ble- vo alla häpna. Man hade aldrig hört sådan musik. Han fick fram gråt, skratt och klagan i sina melodier. Han spelade hela natten. Och de dansade som de aldrig för gjort. De kunde inte upphöra med dansen för än solen gick upp. Ty när solen gick upp fanns intet ont som hade makt med människan. När / de hade slutat dansa, så dignade de med av trötthet och spelmannen blev liggande vid det säte, där han suttit och spelat. Efter den dagen undrade man mycket var han hade lärt sig att spela. Den gamla spelmannen fick höra talas om denna dans och gick till den underlige spel- mannen och bad att få lära spela på det sättet. Det skulle jag göra, sade han, men jag vill dig inte så illa. Han berättade då att han fått lära sig spela av näcken. Han var bunden av näcken. Det var näc- ken som spelade en spelmannens fingrar måste följa med.