KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Östra Fågelviks, Värmland 1931

Jul

Berättare: Herm. Magnusson, Bäck
Upptecknare: Maja Ericsson

Transkriberad uppteckning

De skulle ej gå bort på juldagen, när de kom från kyrkan. Det var en tjugondag Knut för tre år sedan som det kom en varelse in här med en kvast och började sopa. "Sop ut ***jula, sop ut ***jula!" sa' hon. Jag bör- jade skratta, hon ut o jag efter, men jag fick ej fatt på henne. Det var troligen en utklädd flicka. Jag hörde ej från gam- / malt att de sopade ut julen så där, men det kan ju hända.

Socken Östra Fågelviks
Landskap Värmland
Härad Väse hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Jul

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Östra Fågelviks, Värmland

Svar till bondens år

Fråga) 1 Ärter å bönor skulle sättas före eller på Bedadagen för sådd vet jag inte, potatissättningen borde ske före pingst om vädret var bra. Min far började vårarbetet 1 Maj om vädret så tillät, denna dag hade betydelse i så fall att man skulle dricka märg i benen för hela skördetiden. 2) Jag har bara hört att när (Linälla) Sädersärlan visade sig då var det såningstid. (fråga 3 (vet ingenting om detta) 4) Jag kan ej minnas något annat än när åskan mullrade kraftigt i maj, då skulle det för skörden bli en lämplig sommar (Fråga (5 känner ej till nogot sådant) Frågorna /6/7/8/9/10/ jag vet inget) 11) Såningsmannen skulle vara på godt humör, då blev växten bra. (Fråga 12 känner jag ej till svar på) 13) Det var sällan kvinnor sådde på min hemtrakt men var det någon, så ansågs det bringa skördelycka sädesslaget var havre. Frågorna /14/15/16/17/18/19/20/ kännner jag ej till svar på. 21) Att strö nogonting eller gräva ned nogot i åkern för någon ovän har jag ej hört, men jag kände en kvinna, som är död för längesen. Hon brukade springa barfota i daggen om Midsom- marnatten öfver sin oväns åkrar å ängar, samtidigt som hon drog ett lakan efter sig in på sina egna ägor, hon drog då med sig all växt-kraft till sitt eget, trodde hon Fråga (22) har ej hört. talas om det 23) Uppkomst av mjöldrygar var skadligt det kunde bli en en viss ros-sjukdom. / 24) Ja plog och harv skulle noga rengöras och insmörjas med talg av den så kallade krusen. (Fråga 25 å 26 kan jag ej besvara) Slåtter å skörd Fråga 27 kan jag ej besvara 28) ja åtminstone skulle fruntimren vara rena och litet mer ljust klädda 29 jag har ej hört tal om nogra kvarlemnade strån eller dylikt men gjorde man det, så var väl meningen att den goda tomtegubben skulle ha dom. (Frågan 30 kan jag ej besvara) 31) Några särskilda slag av liar känner jag ej. Men när det mej- jades råg o hafre förekom det en så kallad bläx på den lie som användes för att skåren skulle lägga sig bättre. 32) Ja då man räfsade upp eller vände nyslaget hö skulle det vändas mot sol 33 Fästmanssskår har jag ej hört men löktskår å gråtareskår löktskår kallades vilket det var råg eller havre eller nogot annat man skar färdigt alltid den sista skåren, gråtareskår mins jag inte vad det betydde, men jag har ofta hört det, (34 detta har jag ej hört talas om) 35) När man skar de sista stråna så talades om att man skulle ta haren nogot annat har jag ej hört. 36) Jag känner ej nogon särskild sermoni med första eller sista lasset men far brukade alltid säga då vi lämnade åkern med detta (ja da i jess namn far ve da) frågorna 37/38/39/40/41 har jag inget svar på) 42) Det sades om den som fick värk i rygg, arm eller ben under skördetiden att han inte drukkit märgen i benen ordentligt första Maj. frågorna 43 å 44 har jag inget svar på. Obs) När skördearbetet var slut smordes liarna och sattes upp under visthusbodens takbjelkar. / 45) Nogon särskild dag för slåtterns avslutning eller sädens inbärgning eller potatisens å rotfrukternas tid att vara upptagna kan jag ej minnas, jag vet bara att far talade mycket om Larsmäss å efter Larmäss då skulle vi barn inte äte görvälter (Öbär) (för da hade skam spôtte på dôm) 46) Den som blev sist med allt arbete med skörden och bärgningen ville man så sant han inte var sjuk eller nåt annat fel kalla (ätterdack lorttinack) men att plasera nogot föremål på hans egor förekom icke. 47) Ja det var ett vist kalas inom familjen då allt skördearbete var undanstökat, det brukade ordnas en Lördagskväll å då var det en värklig hemtrevlig familjefäst, det bakades stora bra tjocka kakor av siktat mjöl, på dem breddes ordentligt med smör samt hemkokt riven sandost, var och en skulle ha sin egen kaka som han fick hushålla med efter eget godtfinnande, samtidigt skulle det vara risgrynsgröt med kanel å sokker på samt en stor smörhåla i mitten på tallriken, så bänkade vi oss alla på en gång kring bordet där alla kakorna lågo färdiga med den bruna välkokta sand- osten å smöret på, å vad det lyste aptitligt i ögonen isynnerhet på oss barn; när gröten så hade vankats, fick var och en överta sin egen skårgill, ty dessa kakor kallades för skårgillar, då ritades med en knivsudd i smöret och sandosten första bokstaven till vars och ens förnamn sedan plaserades de på en hylla i skafferiet, nästa morgon tog sig var och en en bit av den goda skårgill, som vi sa. Men den som hushållade bra, den hade kvar till i Obs) gröten kallades löktgröt / slutet av veckan, å den som satte i sig allt nästan strax, han fick stå där med lång näsa, ja så gick det till på dessa så kallade skårgillekalas. 48) Tröskning Med logubbe vet jag ej vad som menas men det hände nogon gång då jag var barn att en gammal man brukade vara hemma och slagtröska, då vi kommo in på logen ibland, frågade han, om vi ville att han skulle lära oss Lovisa, ja naturligt- vis ville vi det, då fattade han i dängaren med ena handen samt i skaftet med en andra å dansade rundt med oss så länge vi kunde härda ut, ja du sa han till slut nu har jag lärt dej Lovisa eller rättare lovisa. 49) När säd tröskades med prägel eller slaga, som vi sade, löstes flera neker på en gång, å sedan var det att dänga på dem tills de voro urslagna, dessa fattades sedan i handen, medan man slog på dem med den andra handen för att riktigt skaka ur det hela, sedan lades de undan och nya började bearbetas. Var man ovan, kunde man slå till både sig och andra. 50) då det var tre som tröskade, blev ljuden i otakt å då lät det så här tutt _______tutt tt tutt men då det var fyra blev ljudet mer ordnat och lät ungefär så här tutt tutt tutt tutt 51) Därför att inte tomten tyckte om det utan när det led fram på natten stördes man av tröskslag på logen, då var det tomten som var där, ty han gillade inte när nogon tröskade sent på kvällen 52) tröskningen borde vara färdig till jul Fråga (53) det har jag inte hört) fråga 54/55/56 kan jag ej besvara) / Jakt Fråga 57/58/59 kan jag ej besvara) Fråga 60) man fick tur på jakt om en kvinna hade avlossat det första skottet. Fråga 61 vet jag inget svar på Fiske Fråga 62/63/64 vet jag intet svar på.) Fråga 65) jäddan eller isjäddan kan till och med ha sin lektid under isen i Mars eller April Blomsterjäddan litet längre fram, slommen brukade leka i April, då vädret var ombytligt å kastade om från solsken till regn brukade de gamla kalla för (slomärl) de andra fisksortterna har jag inte så noga reda på, men abborren leker antagligen fram på sommarn, metningstid är mellan Kristi himmelsfärdsdag å långt fram på sommaren likaså är bästa fisketiden för gäddan lektiden. Lusia 66) En from kvina som brändes på bålet 67 Ja man trakterades tidigt på Lussemorgonen vid 3 å 4 tiden med rikligt kalas, nogra särskilda bröd förekom inte, smörgås med pålägg och i många hem saknades inte den traditio- nella Lussesupen; gick man och bar på nogon sorts nyhet så skulle man, när stämningen var lite oppskruvad, tala om den, detta Lussefirande var liksom ett förebud till jul- firandet, även kreaturen skulle undfägnas, sedan gick man å lade sig och sov till långt fram på morgonen. I min fars släkt hade även Tomasmäss eller (Tômmensmäss) som de gamla sade firats den var ändå närmare jul 68) Nej ingen tävlan eller nogot dylikt förekom, / (Kopia av sid. 4) / (Kopia av sid. 5) / 69) Ja jag mins att en som brukade vara hos oss som vi kallade Moster stina var utklädd till lussebrud hon hade en krans av lingonris på huvudet men inga ljus fans i den, de stod på den vitklädda kaffebrickan i stället. Moster Stina var också helt klädd i vitt, Hur gammal seden var i den bygd jag växte upp vet jag inte men antagligen var den mycket gammal 70) att det skulle vara farligt att vara ute på Lussenatten hörde jag aldrig 71) I mitt hem förekom ingen trösk i Lussottan Husdjuren 72) Ingen bestämd dag förekom då kreaturen skulle släppas ut; de mäst bångstyriga leddes i töm, tills de blev vana; nogot skärskildt för att skydda dem företogs inte då, men det var vid påsktiden det brukade målas såna där tjärkors på lagårdsdörren för att bevara dem för att bli borttrol- lade, eller (borttofsade) som det gamla språket hette, men i mitt hem förekom ej detta. 73) Om vallgång känner jag inte till så värst mycket annat än vi barn samt barnen från granngårdarna brukade valla fåren tidigt på våren, vilket jag mins så väl, å luften var härlig å ren och där var grönt å vakkert i skogshagen jag tycker när jag tänker därpå att jag känner Vänd / Obs) i min fars farbröders hem satt över varje bås i lagårn en knivsudd ellern nogot annat liknande instukket i taket för att skydda korna för att ej bli borttbytta av nogot skrömt eller nogon annan som var kunnig med sådant (borttofsa) (ofsa bortt)

1942 Läs sägen →
Östra Fågelviks, Värmland

Odens jakt

Jag vet att en brukade säga: "dä går värre än när Oden jager i bärga", el. "dä går som Odens jakt". Det var om någon som var fortfärdig med något eller kvickare än andra. Annat har jag inte hört om Odens jakt.

1934 Läs sägen →
Östra Fågelviks, Värmland

Vattenväsen

Vänern går intill Skattkär. Far min brukade fara ut i vi- ken och fiska, och då hade han sett "sjöråa" flera gånger. En gång så fick han se henne utåt sjön och då var hon som en lång svart orm som låg och flöt på vattnet. När han fick se denna skepnad, så rodde han till land och bryde sig inte om att leta näten. Han ville aldrig ta upp näten, om han hade sett något sådant. Han skulle sova över natten först. För om han tog upp redskapen, så visste han att inte "sjöråa" unnade honom fisken. Han sade att en skulle låtsas som en inte ville ha någon fisk, när en for och letade, för då blev det fisk. Om en var "sniken" efter fisken, så förslog det mindre. Tidigt en morgon var han ute och fiskade. Det var lugnt och stil- la. När han hade suttit en stund, så fick han känna att båten började kränga. Han tittade utåt sjön och / fick då se ett alldeles krit vitt segel. Han bryde sig inte om det, men rätt som det var fick han höra att det började på att dåna utåt sjön, men då var det han som inte var sen att få fatt i årorna och till att ro hemåt. Seglet, som han hade sett, kom närmare och till slut fick han se, att det var ett kvinnfolk i en halv båt. Han rodde så mycket som var att ta, men han hann jämt till land, så kom sjön rykande som den värsta störtsjö. Sjön höll på att ta både far och båten. Det såg ut som om hon hade tänkt att göra över med honom den gången. En gång hade han och en kam- rat lagt ut rev i sjön. När de skulle leta den, så fanns det inte annat än huvudena av fisken. Då ha- de "sjöråa" varit och hängt på huvud, för att hon skulle göra något elakt. Men en gång sade far: "Nu skall jag ta med en grön vante och kasta i sjön, får jag se om inte det skall göra mån". Dagen ef- ter fick han så mycken fisk så det var med nöd att han orkade bära hem den. - Jag vet bestämt att sjöfolk var rädda att ta en spinnrock ombord. / Det gick ett tal bland dem, att hon inte skulle tyc ka om spinnrockar. Sjöfolk var rädda för att kasta varme eller hett vatten i sjön. Gjorde de det, så var det farligt att de kunde bränna "sjöråa," och då fick de med henne att göra. Hon ställde till elak- heter för dem. Det var en skeppare som hade ankrat härnte i viken. När det led på kvällen, så fick han höra, att det ryckte och slet i kättingen. Så snart de skulle försöka att somna, så började det att bli oroligt. Skepparn, som var rädd för "sjöråa," drog upp ankaret och flyttade skutan. Sen fick han fred. Och på morgonen när han skulle fara, så hade han god vind.

1934 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //