Transkriberad uppteckning

Tomten visade sig som människa. Han var så stor, att han räckte en fullvuxen människa till lårbenet. Det fanns både manliga och kvinnliga tomtar. Kolten var blå och försedd med skärp. Mössan var röd och försedd med tofs (”röluve”), strumporna gråa eller röda. Tomten var så gammal att han hade skägg. Skägget beskrevs som långt och vitt till färgen. Den kvinnliga tom- ten hade klänning eller kolt. Hon ha- de långt hår. Tomten hade två ögon men ibland kunde han visa sig som enögd. När han visade sig sådan var han ond eller vred. Han var / inte vanskapt. Huvudet var dock stort i förhållande till den övriga kroppen. För det mesta var han osynlig. Blott i sällsynta undantagsfall visade han sig för någon. Om man visste att det fanns tomtar i en ladugård eller annat hus, så häl- sade man tyst, när man steg innan- för dörren. Man måste vara både artig och försiktig mot dessa väsen. Tomten uppehöll sig på vinden, i la- dugården, stallet, visthusboden eller på logen. På fäbodvallarna kunde han även finna nöje i att uppehålla sig. Inte alla hade flera tomtar. Har inte hört talas om, att tomten kunde gifta sig och få barn. Om tomtebarn har jag aldrig hört talas. Tomten var god. Den ena tomten kunde vara mera godsint än den andra. Och / den ena tomten var mera arbetssam än den andra. En del tomtar voro lata. Men man fick akta sig att klandra tomten på något sätt. Om han blev förfördelad kunde han visa detta genom att taga från kreaturen deras foder och ställa till allehanda oordning på gården. Tomten var husbonden tillgiven och trogen. Tom- ten kunde stanna i århundraden på en och samma gård, och han flyttade mycket ogärna. Om djuren voro sju- ka kom han och varnade. Om någon hade gjort honom emot i ladugården eller stallet visade han sitt misshag genom att lösa kreaturen. Det kunde hända att hästen eller en eller flera kor stodo ute på ladugårdsbacken på morgonen, när pigan eller drängen kom dit. Den gård, där tomtar uppehöllo sig, blev alltid välsignad med drygt / foder. Man talade ofta på att fodret var så drygt hos den och den bonden, och det var tomtens förtjänst. Hos en annan bon- de kanske fodret alltid var odrygt, och då fick tomten skulden att han drog foder från den bonden. Man sökte locka tomten till sig på al- lehanda sätt, ex. genom att lägga ut to- bak, ställa ut grötfat och dyl. Om inte tomten trivdes på en plats, så flyttade han snart. Det var inte alltid han häm- nades på den bonde varifrån han flytta- de. Har inte hört, att tomten stod i förbund med djävulen. Han kunde kasta ut folk och ge örfilar. Sådant tilltog han sig inte med mindre än att personen visade sig bråkig. En sådan örfil kunde förorsaka sjukdom. Man kunde få höra honom stå i / smedjan och slå på städet. Ibland tog han sig före att tröska på logen. Men man såg aldrig att något blev smitt eller tröskat. Han efterlämnade dem som hade smidit eller tröskat. De brukade sätta ut ett fat med gröt åt tomten om julkvällen. Därmed fick han låta sig nöja. Men den kvällen fick man i alla fall inte glömma honom. När han hade tjänat snällt hela året, så måste man tänka på honom.