Transkriberad uppteckning

Ortens benämningar på manliga vatten- väsen vid hav, sjö el. flod: "näcken", "bäckhästen", "forsgubben," "strömgubben". Det var ett och samma väsen under olika be- nämningar. - Förr i världen fanns s.k. bäck-kvarnar eller skvaltkvarnar. De vo- ro bygda vid forsar och vattenfall. Vid sådana kvarnar uppehöll sig "ström- gubben" eller "forsgubben." Om det blev något i olag med vattenhjulet eller i kvar- nen, så fick han skulden. Han stoppa- de kvarnen när han ville. Om de svor eller bråkade i kvarnen på kvällen så stoppade han vattenhjulet och ingen mänsk- lig makt kunde få det i gång förr än / han ville. Det kunde hända, att han in- te satte i gång kvarnen förr än efter ett par dagar. - Han kunde spela. När han var vid gott humör så lät han folk höra fina låtar. Men det var blott en enda liten stund som han lät höra sig. Har inte hört talas om, att man sett någon. Hithörande talesätt: "ta mäj näckingen," "Dä ska´ näcken göra," "näcken må ta honom," "dä kan du ge däj näcken på," "gå dit näcken ä," "nej så ta mäj näc- ken jag det gör," "dä ska näcken veta," "om inte näcken är framme", så skall det eller det gå, "dä va´ allt rene grö- ne näcken," "dä va´ näcken", har du kunnat göra det och det, sablar i den näc- ken!" Ortens benämningar på kvinnliga vat- tenväsen: "sjöråa". Har inte hört att / man talat om annat sjöråa. Hon bod- de i sjön. Skulle man träffa henne så var det på sjön. Hon kunde råda över vind och fiske. När hon ville kunde hon ställa till med storm. Men det var aldrig farligt förr än hon visade sig i en halv båt. Har aldrig hört talas om att hon hade en hel båt, ständigt en halv. Inte riktiga segel utan "gran- segel", d. v.s. en granbuske. Den bus- ken hade hon i båten och satt och höll i den. Hon seglade alltid fort. Det vil- le till att någon skulle kunna kapp- segla med henne. Om de satte till med alla klutarna, så lyckades de in- te komma undan ändå. Hörde aldrig talas om annat än hon var ensam. Ibland traktade hon efter att få folk ned till sig i djupet. Uttryck som förekommit i samband / med detta väsen: "sjöråa tog honom," "sjö- råa drog honom till sig," "sjöråa fick makt med honom." Om någon drunknade ville de allt bra gärna ha det dit hän att sjö- jungfrun varit framme och tagit sitt byte. Man skrämde barnen för sjöjungfrun, "akta dig så att inte sjöråa tar dej." Men man brukade också skrämma barnen för "källbu- sen". Man menade att det skulle finnas något slags väsen i brunnarna. De voro farliga emedan de ville draga människor till sig. Särskilt var det farligt om man gick till källan efter det solen gått ned. "Källstyggen" kallade man också detta väsen. Samma väsen fanns också i dammar och andre mindre vattensamlingar. Det var även tal om "källråa." Hon fanns i källor och dammar. Hörde inte annat ta- las om henne än att man skrämde bar- nen för henne. / Det skulle inte vara bra att peka ned i brunnen. Min far berättade en historia om en sjörå som klätt sig fin som en fröken och gick fram och tillbaka på torget i stan och köpte säd av bönderna. När hon hade köpt all den säd bönderna hade gick hon till en skeppare och bad honom lasta säden på sin skuta. Skep- paren som hade legat länge i hamn å ingen last fått blev glad åt detta. Han fraktade den ena säcken efter den andra ombord. Och han fick full last. När allt var klart kom den fina damen ombord och bad att hon skulle få följa med. Det fick hon. Det blev god vind och allt gick bra. Men när han kom mitt uti sjön med sku- tan så befallde hon att han skulle stanna. Skepparen menade att det inte var lämplig plats att stanna på. Jo me- nade hon, om han inte stannade där / skulle han få vind att både skutan och skepparn skulle bli liggande på sjöbotten. Han förstod nu vems ärende han gick. Och det blev att göra som hon befallt. Han kastade säden i sjön och sjöråa tog emot. När han hade kas- tat ned all säd, så fick han sin be- talning och god vind att fara vidare. Det var en gång en bonde som skulle fa- ra sjöledes till kyrkan. När han kom ett stycke från stranden fick han se ett halft segel och en halv båt. Det gick med en sådan fart att ingen människa kunde segla så. Rätt som det var for hon förbi, ty det var sjörån som var ute, så att skummet stod omkring henne. Och när hon kommit förbi så skrattade hon. Men då blev det bonden som fick brått. Han tog till årorna och rodde till / stranden så fort han orkade. Och jämt som han hade dragit upp båten så kom stormen så att vattnet "yrade" kring båten. Se sjörån, när hon blev synlig, det var ett säkert tecken till att det blev storm och oväder. Hon ha- de det efter sig.