Transkriberad uppteckning

En central gestalt i gränsbygdens tradition om originella personer är Orre-Bryngel Halvorsson från Klevmarken i Dals-Ed. En 70-åring i Ed, Karl Magnusson från Knipan är en god skildrare av ovannämnda original. M. har under sina yngre år bott i O-Bs hemtrakt och var själv personligen bekant med honom. Hans berättelser äga därför full tillförlitlighet. Orre-Bryngel Halvorsson synes inte ha varit ett bygdeoriginal i den vanliga genren. Men han var av allt att döma en begåvad och beläst gubbe, vars förtrogenhet med naturen skänkt honom djupare insikter i många problem som för hans omgivning voro dolda och hemlighetsfulla företeelser. Hans överlägsna begåvning och kunnighet förlänade / honom därför också ett visst skimmer av trollkarl i omgivningens ögon, och ofta ser man honom skymta i traditionen som den verklige undergöraren. Ur det rika sägenstoffet meddelas här en axplockning, till huvudsaklig del grundande sig på ovannämnda Karl Magnussons berättelser. På Mosskas i Dals-Ed bodde ett par äldre fruntimmer i en liten ryggåsstuga. De fingo en dag besök av en skojarkäring som utan vidare "slog sä te" hos dem, och mosskaskvinnorna kunde inte på vis bli av med henne. För att få hjälp med detta vände de sig till Orre-Bryngel. Det var på den tiden han bodde på Orre och han lovade också göra sitt bästa. En kväll de båda kvinnorna voro borta och skojarkäringen ensam på Mosskas gick Bryngel dit. Han klädde sig i getskinnpäls / satte en hög svart hatt på huvudet, horn på knäna och ett bälte om midjan, vari han hängde en lång värja. Så tog han en bössa med sej. När han kommit fram klättrade han upp på stegen som användes när spjället – en stor stenhall – skulle läggas över skorstenen och såg ned i stugan. Där nere satt skojarkäringen vid brasan med båda benen uppe på spishallen. Orre-Bryngel stack bössan ned i skorstenen och fyrade av skottet mitt i härden. Den skräckslagna skojarkäringen stupade baklänges, sprang upp igen och började samla ihop sina knyten. Men i dörren möttes hon av Orre-Bryngel, utstyrd till Skam själv som sträckte ut armarna mot henne och väste: "Nu ä du min!" Käringen löpte vettskrämd sin väg, och till Mosskas återvände hon aldrig mer. / En gång han gick hem från Klevmarken, mötte han en tomte. O.-B. lyfte upp bössan och skjöt på tomten. Men samtidigt med smällen från geväret fick han en örfil så han åkte iväg ända tills han hamnade å en rishög vid Orre. Efter den betan blev Orre-Bryngel sjuk ett helt år. Bryngel flyttade sedan ifrån Orre till ett annat ställe upp i fjällen som hette Dalarna. Där hade han också en gång ett nappatag med skojare. Det var sju stycken som kommo och slogo sig ned hos honom och Bryngel höll på att aldrig bli av med dem. Till slut hittade han på ett puts som verkligen skrämde inkräktarna på flykten. På bordet hade han tömt ut en ganska stor kruthög och över denna välvt ett träfat. Från kruthögen hade han också dragit en svaveltråd som räckte / utanför bordskanten. Denna anordning hade han lyckats åstadkomma utan att någon lade märke till den. När de sedan samtliga sutto bänkade runt bordet, låtsade Orre-Bryngel tända pipan men strök samtidigt eld på svaveltråden och gick själv ut. Han hade knappt hunnit utanför dörren, forrän kruthögen exploderade varvid fatet gick i bitar och flög hela rummet över och fönsterrutorna sprungo i tusen bitar. Skojarna fingo också brått att ge sig iväg o O.-B. var därmed kvitt deras sällskap för lång tid framåt. Till hans mera omtalade bedrifter hör också en björnjakt som Orre-Bryngel en gång var ute på. Sedan han avfyrat ett väl riktat skott som fällt björnen till marken och hunnit fram till honom, reste sig emellertid nalle på bakbenen och rusade emot Bryngel. Den gången var det nog så nära att B. / sett sin sista stund. Bössan fick björnen tag i och bet i pipan så den fullständigt skrynklades ihop. Den visades sedan länge som en kuriositet och märkena efter björnkäften syntes ännu sedan bucklan kilats ut. Orre-Bryngel var en mycket skicklig smed, isynnerhet bössmed och var dessutom intresserad samlare av vapen. Inte mindre än 28 bössor plockades ned från en jäll under takbjälkarna och såldes på auktionen efter honom. Utom detta var han ägare av ett flertal pistoler. Hans samling av gammal smidesredskap var också ganska rik. En hel rad sägner handla om Bryngel såsom "doktor" och "barnmorska". Han kunde t.o.m. "stämma blo". Men ifråga om denna konst yttrade han en gång: "Det är det värsta man ber mej om, men för å hjälpa e människa te livet kan jag görat". / De sista åren av sitt liv tillbringade han mest på sjukbädden. Han led bl.a. av åderförkalkning. Tobak fick han inte heller gärna under denna tid, hade han någon gång rökt en pipa blev han "alldeles ör". På grund av sjukdomen såg han ofta syner. Framförallt oroades han av tomtar. Han plockade sönder trasor och slängde till dem. "Där har de derane förbannade ty", röt han. Orre-Bryngel, som hade flera barn, dog år 1887 och var då 98 år gammal.