Transkriberad uppteckning

Gammalt folk berättar om en bondhustru från en gård som hette Gunnersbyn, nära norska gränsen en del lustiga historier. Hon sade allting bakvänt. En morgon kom hon in till sin närmaste grannhustru och omtalade för henne att hon varit uppe redan kl. 3 på morgonen. Hon berättade: "Ja har haft så fasligt bråttom idag. Slåttern har börjat, jag har sopat alla träfat, tallrikar och koppar, diskat golvet, tjudrat ut båda de gamla gubbarna och ställt kalvarna till ängen för att slå." En gång gick hon till Hallerud, en granngård på norska sidan, och tog då genvägen över en ängsmark. Hon mötte därvid patronen på gården, blev rädd och bad: "Ursäkta, snälla gärdet, att / ja går längs efter patron!" Käringen hade en son som skulle lära sig plöja. Marken där han skulle avlägga sina första lärospån var emellertid full av rötter och t.o.m. stubbar. Det var där inte så trevligt hålla i styret. Efter en stund gick plogjärnet in under en stark rot och plogen fastnade ohjälpligt, så det var omöjligt få den loss igen. Käringen sprang då över till närmaste granne på Båkerud (Norge) och bad: "Gullevälsigna grannfarn, han som alltid hjälpt och vill hjälpa, hjälp nu mig också. Första gången min pojk skulle fresta så satte han dit'en så varken Ola eller jag kan dra den ur." Efter gammal god sed skulle hon en gång brygga sitt öl till julen. Det året hade hon emellertid inte reda på vilken dato det var utan ställde till med brygget på Tomasmäss / Nu står det i "bondepraktikan" att på den dagen får "inte brö bränna inte roste ränna och inte kvarn gå". Rosten ville nu heller inte rinna för henne den gången, men gumman trodde det var fel med halmen, som lagts i karet. Hon hade tagit råghalm, men det skulle helst vara vetehalm, som också kallades rosthalm och framför tapphålet i karet några späntade stickor av al. Hon gick då bort till en grannstuga för att få bättre halm. "Ja skulle be grannfarn om lite roste för ja får inte råghalmen att rinna", sade hon. Grannen förstod nog att det var vetehalm gumman önskade, men han påminde henne att det var Tomasmäss natt. Då gumman fick veta detta uppskjöt hon sitt brygg till följande dag och då rann "rosten" fint. Hon sade då till gubben: "Det var allt Tomas som var ute i natt, nästa år skall jag nog se bättre efter i / almanackan som du inte får glömma att köpa på Edsmo marknad, hör du det Ola." På den tiden var det mycket vargar i skogarna uppmed norska gränsen och det var svårt för vallhjonen att kunna passa sin boskap för dem. En söndag skulle gubben valla i stället för sin höling, men då bar det inte bättre till än att vargen rev ihjäl den största baggen för honom. Gubben skjöt visserligen ett pistolskott mot vargen med sin flintlåspistol, men det hjälpte inte, vargen hann att döda baggen ändå. Gumman skulle berätta händelsen för en granne, som hon samma dag besökte. "Baggen har rivit ihjäl min största varg i dag, vargen skjöt ett skrämskott mot Ola, men han rev ihjäl vargen ändå."