Transkriberad uppteckning

(Hobergsgubben) Den dumme jätten ### nr 1165 Det var en bondgård, som låg alldeles vid ett brant berg. I det berget bodde troll. Men det var snälla och hyggliga bergstroll. Bonden och hans husfolk hade myc- ket tillsammans med trollen och de hjälpte varandra med vad som var på ömse sidor. Men så bar det inte bättre till än att bonden fick sig en arvinge. Och det blev ju glädje. Men så kom han i tu beråd. Där skulle bli ett faddergille, det var klart. Och han visste inte hur han skulle ställa det med trollgubben. Det var inte roligt att bjuda honom. Vem kunde veta hur en sån skulle bära sig bära sig åt om han kom bland folk. Men det var inte heller roligt att låta bli att bjuda honom, för då blev han säkert förargad, och sen var det inte nådigt att honom till närmaste / granne. Och detta här gick bonden och grunnade på, så han kunde blett förstörat. Men så hade han en dräng, som inte var dummer. - Ja ska gå te trollgubben , sa han och bjuda honom te kalaset, så han inte kan bli arger, men ja ska laga så han inte kommer ändå. Så tog han en stor tomsäck under armen och gick till berget. Han knackade på och trollgubben kom ut. - Se, dä ä så, började drängen, att husbonnafolket har fått en son, å nu ba husbonn, att I far, skulle vära så go å hålla te goe å komma mä på fadder- kalaset. - Ja tack, sa trollgubben. Hälsa din husbonne å tacka å säj att ja ska komma! Ä dä manga bunna? - Ja, dä ä en hel blöta, å ja hörde särskilt att han, som kör mä åska, hade säkert lovat att komma, sa den illmarige drängen, för han visste, att alla troll är rädda för blixten. / - Ska han komma! Då tror ja inte att ja vågar me dit, för ser du, vi ä inte så goa vänner. - Men, sa han sen, du har la reda på hur dä ä ve såna gille? Ska vä vu nôga faddergåver? - Dä ä nog ingen, som kommer alldeles utan, om han inte ä rent för fattiger, sa den illmarige drängen. Då ba trollgubben honom följa med in i berget. Där stod en stor kista, som var bräddande full med silverpengar. - Håll upp säcken du har under armen, sa troll- gubben och så öste han i en stor skovel. - Har du sett gevas mer, sa trollet. - Ja, dä har ja, sa drängen. Och så höll trollet på att ösa i, och för var sko- vel frågade han på samma sätt, tills drängen kände, att han inte skulle vara människa att bära mer. Då svarade han: - Aldrig har ja sett nôgen geva mer. Sen gick han hem, och bonden blev botten- rik, och ändå blev han inte ovän med trollet.