Transkriberad uppteckning

Logen skulle rengöras väl på morgonen, men tröskningen var avslutad före Lusse. Ingenting sär- skilt med redskapen. Julstänger okända. Jularnek har av ålder brukats. Man tog vilken nek som helst. Doppa i grytan har nog också gamla rötter här. Denna måltid åts ungefär vid 3-4-tiden på efter- middagarna. Det skulle rikligt med sovel (sönning) till då. Var och en fick äta, hur mycket han ville: fläsk, korv och kött. Kreaturen skulle kvällfodras, innan gårdens folk själva satte sig ned kring julbordet. De skulle ha rikigt med foder av bästa slag. De äldre talade om, att någonting skulle sägas till varje djur, men jag, / kan inte minnas, vad det var. Själv har jag aldrig brukat det. Förr kunde alla djur tala, men jag tror inte, att detta hörde ihop med julnatten. Julbad. Efter det man hade doppat i grytan, skedde ett allmänt och grundligt bad i köket. Alla skulle byta om och ta på rena kläder både utan och innan. Fanns det någon möjlighet, ville man gärna ha något nytt i klädväg av dem, som hade det bättre. Sedan vankades kaffe. Stugan. På väggarna sattes upp långa, s.k. hängklä. De voro vävda med namn insydda i rött. Bredden var olika, vanligtvis omkring en halv aln. Alla väggarna kläddes på detta sätt. Må- lade "kunterfej" av papper användes aldrig här. I taket hängdes en julkrona mitt över stora julbordet. Kronan var gjord av halm (se den, som hänger i arkivet). / Julgran. Julgranen har funnits här, så långt jag minnes tillbaka (?). Den kläddes omedelbart sedan man druckit kaffet efter badet. Julhalm. Den fanns i varenda stuga i min barndom. Far själv skulle alltid bära in halm- kärvarna. Seden var att alla husets folk lågo i julhalmen hela julnatten, så att sängarna sto- do tomma. Men jag hörde aldrig talas om, att de döda, som förut hade bott på stället, skulle ligga och sova i sängarna den natten. En massa lekar hörde till julhalmen. Det började redn julkvällen, men sedan fortsattes det, så länge julhalmen låg inne. 1. Boaråsklöva. Hur det tillgick vid den leken minns jag inte. 2. Stecka. (Det är den lek, som i andra trak- ter heter dra krokhas, och som är allmänt känd). 3. Trä nåla. En skulle sitta på en butelj med fötterna korsade vid vristerna och hålla balansen / medan man trädde en nål. 4. Löfta tjärknuta. En person lade sig raklång på ryggen i halmen och höll kroppen styv. En an- na ställde sig gränsle över hans fötter, hukade sig ned och knäppte samman händerna under den lig- landes knän. Sen gällde det för honom att orka resa den liggande, så att denne stod rätt upp på fötterna. Det var ett kraftprov. 5. Smi söm (se Landa!) 6. Lura mus. En lade sig på magen i hal- men. En annan ställde sig gränsle på knä över honom, trädde sina armar under den liggandes vid axlarna och knäppte samman händerna över hans nacke. Sen var uppgiften för honom att hindra den liggande från att resa sig upp ur det läget. 7. Dra kävle. Dra kavel; allmänt. / 8. Ro till Tysklann. (Se Landa!) Själva slagvapnet hette här tässa. 9. Ta päng i vannet. Ett fat fyllt med vatten ställdes på en stol. En slant släpptes ner och la sig ju på botten. Att hämta upp slanten ur vattnet med munnen var inte så lätt som det kunde se ut. Och så var det rysligt roligt att se på - för andra. 10. Ta päng på stolstyret. En fyrbenad stol vältes omkull så, att styrets överstycke vette uppåt. En slant lades på baksidan av styrets överstycke, som nu var uppåt. Det skulle en armastyv och väl balanserad karl till att ta den slanten med munnen, medan han vilade enbart på raka armar med grepp över den delen av stolen, som motsvarade stolsitsen, och på sam- ma gång hålla stolen i jämvikt, så att den inte tippade framöver. Många starka karlar ha jämmer- liga misslyckats med den konsten. 11. Tämja stutar. Två personer stående vända mot varandra. Rep fästes korsvis mellan deras anklar. / Knepet låg sedan i att genom kvicka hopp och oväntade sparkningar dels själv hålla balansen och dels söka bringar motståndaren på fall. Vanligvis dröjde det inte länge, innan en av kämparna damp i golvet som en mjölsäck. Julklappar. Så vitt jag vet har det varit gammal sed här, att någon person har varit utklädd till tomte och sprungit omkring med julklappar till de närliggande stugorna och kastat in klap- parna. Det blev alltid en jakt efter tomten. Fick man tag i honom, så nödgades han med in och undfägnades. Men vanligtvis klarade han sig med glans. Julbordet. Under hela julen skulle någon mat stå framme på bordet, åtminstone ost och bröd samt brännvin. Ingen fick gå ofägnad från ett ställe från kl. 12 på julafton till Knuta- dan. Var och en skulle ha en sup och en bit ost och / bröd åtminstone. Därför skulle dessa "matvaror" alltid stå framme. Den, som fick gå utan någon trakte- ring sades "bära ut julen". Julosten var en fruktansvärd stor en bjässe, till formen fyrkantig och betydligt högre, än han var på de andra hållen. Han hade hedersplatsen på jul- bordet längst fram mitt för väggposten mellan de två sidofönsterna. På de tre sidorna, som inte vette, mot väggen flankerades han av tre stycken stora limpor av julbaket. De voro resta upp mot osten. På höger sida om osten - räknat inifrån stugan - stod brännvinsflaskan. Varje hem skulle ha sin julhög: en ka- ka av vart slag bröd, som ingick i julbaket. Dessa julhögar fingo inte röras förrän Trettondagen var över. Men julhögarna fingo inte stå framme på julbordet mer än över de två helgdagarna i själva julen. Sen skulle varje barn förvara sin julhög men inte smaka den inom sagd tid.