Transkriberad uppteckning

'Tomten', 'lellefar' visade sig som en människa. De som hade sett honom, beskrev honom som en liten gubbe med stort huvud, stora väldiga nävar och stora fötter. Tomten kom in i Kasa varje julafton, och om de då inte voro nog kvicka att fylla hans skål med gröt eller att han fick grötfatet nog fort, så banka han och slog i väggarna och förde ett förfärligt väsen. En julafton kom han in och vaggade barnet så häftigt, att det föll ur vaggan. Men det var ingen som vågade säga något till honom för det. Han var inte mer än en aln lång. Det hördes inte till att det var annat än manliga tomtar. Han hade grå vadmalskolt och röd mössa. Mössan var lång, så att den hang ned på ryggen, så var det en tovs i ändan på den. Det var inte alla som kunde se honom. Han var osynlig för de flesta. Tomten var i uthusen. Där trivdes / han. Och i Kasa var han längst, för där är husen så gamla, så de äro ett par hundra år. Han kom inte in i stugan mer än varje julafton och inte då heller om de inte försum- made maten hans. Han höll sig mest i stallet och la- gården. När det kom ny husbonde dit, så flyttade han bort. Om det var någon han inte tyckte om, kastade han ut på gödselhögen. Många var det som fick örfilar av honom för att de hade väsnats i uthusen.