Transkriberad uppteckning

'Skogråa' satt i skogen å band strumpor och van- tar, så att det blänkte i spetorna. Hon lillade då så grannt. Men fick hon höra bergjätten, så slutade hon att 'lilla'. 'Skogråa' var som en människa 'fram- ante', men 'bakte' var hon som ett urhålkat baktråg. Hon ville gärna ha 'kârfôlk'. Bara de voro tysta och inte härmade eller tilltalade henne så gick det bra, men vänslades de med henne, så kunde hon få övertaget.