Transkriberad uppteckning

Det fans vid vissa ställen i skogen och vid vissa kolbottnar, som det fans "backfolk". På sådana platser var det bra att kola och milorna gingo bra, bara man var försiktig och icke kom i ogunst hos backfolket. Icke fick man svära och dundra onödigtvis om natten, icke hugga ved, eller ramla, sedan det blev nedmörk, för gjorde man det, så kunde man vara säker på att det dundrade ute kring milan hela natten, och milan blev besvärlig. För att stå i gunst hos tomtarna så brukade man lägga litet toback på någon stubbe invid milan. Och för det mästa var tobacken borta om mornarna. Då man tände en mila så var det / bra att ha svavel i den, för att "ho skulle gå bra", och ej bli besvärlig. Stod kolaren på god fot med tomten, så kunde han tryggt sova om natten. Blev det något fel på milan om natten, så kunde kolaren vara säker på att tomten ropade hans namn, så att han vaknade. Jan på Fallet berättade: Ja hadde fatat in de siste kola i kolhuset, och var färdig med kolningen och skulle flytta hem från skogen, för det var nära jul. Kolen hadde legat ett helt dygn, så jag var säker på att det ej fans någon eld i dem. Jå jag hadde gått ett stycke från kolhuset, så kom jag mej att se tebaka åt kolhuset, och då fick ja se det kom en stor svart fågel komma flygandes, och flög rätt in i det fyllda kolhuset. Detta tyckte jag var undligt så jag går tillbaka, för att se efter fåglen, men jag såg ingen fågel, men jag fick se till min häpnad att det var eld i kolhuset. / Gasten var en undlig fågel, som kolargubbarna kunde få höra ibland, se honom fingo de alldrig. Gast stod i tjänst hos skogsrån. Per på Torpe hörde gasten skrika flera nätter å rad vid kolkojan. Hällä´r hällä´r! skrek gasten. En natt då gasten skrek som värst, så tar per den ene stövelskon och kastar ut den genom kojdörren, åt det hållet han hörde gasten skrika. "Här har du bå hälläre å tåläre", sa Per. Då töstne gasten, å han hörd'en allri mer. Å stövelskon ble borte den hette han allri häller hur mycket han än letade. Skogsvaktare Kullberg han hörde gasten en natt vid Lomtjärnbergen. Hundarna morrade och skällde, men rädda voro de och kröpo efter bena på Kullberg. Kullberg var trollkunnig, han lade in ett trollskott och skjöt upp i granen där han hörde gasten skrek. Han hörde något kom neddunsand från granen och han hörde att hundarna åt något. Men ingenting såg han.