Transkriberad uppteckning

I ladugården eller fjuse, som det kallas här på trakten än idag, hadde man lövkvistar uppsättes i taket, för att flugorna ej skulle oroa kreaturen så mycket. För det mästa var det bara ett litet fönster, för det mästa på sydsidan, där det så passade, eljest på östsidan. Någon eldstad fans det ej i ladugårdarna här på trackten, och ej häller bodde man i fäshusen som i nordligare delar av Sverige. Men varmt vatten hadde man åt kreaturen om vintern. Något kraftfoder förekom ej som i våra dagar, men kanske någon gång havremjöl, mycket sparsamt. De fattiga som hadde litet jord, och en ko, de repade löv och torkade det, kvistade löv och bundo det, / i kärvar, hälst asp och rönnlöv. Fåren fingo även tallkvistar som de fingo gnaga barken av, samt lövkärv. Ävenså samlade man ihop renmossa på bergen, som korna fingo äta på vintern med tillsatts av litet salltvatten. På vårarna då fodret började tryta, samlade man ljung åt dem. Så förekom det myrslått, starrgräs som växte på myrarna och runt skogstjärnen, och som man stackade vid myrkanten, eller hadde små lador åt, gjorda av stänger och täckta med björknäver. På vintern då det var snö och myrarna voro frusna, drog man hem det på kälke. Än idag kan man se lemningar efter sådana små lador i skogarna. Till strö under kreaturen använde man för det mästa hackat granris. Torvströ fans ej vid den tiden, och halm hadde man ej råd till att strö med. Ibland kunde man använda kolstybb, från / någon kolbotten i skogen. Gödseln "môke" man ut varje morgon, och på gödselhögen strödde man hackad granris. Hästgödsel förekom ibland om vintern, under foderknappa år, såsom kreatursfoder. Den uppblandades med hackad råghalm, eller litet salt eller havremjöl. Ja halmtaken på husen fingo gå åt ibland till foder åt kreaturen. Vid alla bondgårdar hadde de en "pessvase" = en vålm råghalm, som skulle ligga utanför förstugan, och på den slogs all urin. På den skulle unga och gamla, men och kvinnor kasta sitt vatten. Halmen blev salt av urinen, och begärlig för kreaturen. Ingenting fick förfaras. För att bringa lycka i ladugården inborrades ett ormhuvud i ladugårdströskeln. Min far berättade att då han tjänade dräng hos en bonde i Nolby Brunskog, så blev han sänd av sin husbonde till en / trollgubbe på Brunskogsfjället, som hette Fallhej, för att få ett sådant lyckomedel, för krea- turen hadde blivit orkeslösa och sjuka av den magra kosten. Han fick något i en ask, men han var strängt tillsagd att ej se efter vad det var i asken. Nyfikheten tog ut sin rätt, så han kunde ej hålla sig, uttan han tittade i asken, och si det var ett ormhuvud. Även inborrades det i ladugårdströskeln kvicksilver, för samma ändamål. Över dörren till ladugården var det alltid ett tjärkors anbrakt, som förnyades flera gånger om året. För att maran ej skulle ha någon makt med kor och hästar, så anbraktes det marbuskar över deras spiltor. (Marbuskar är underligt växta och har tovigt och tät barr.) Om det var möjligt så skulle korna stå med huvudet för öst eller syd. Om "backfolket" hadde sitt bo rätt under ladugården, så blev det olyckligt med kreaturen för det kunde drypa urin på backfolkets bord. / Att döda småfåglar ansågs olycksbringande, för djurägaren. Det berättades om en bonde att han dödade en sädesärla på elakhet en gång om natten dog hans bästa ko. Kreaturen blevo ibland lônnskrene, = ej kunde resa sig i båsen om morgnarna utan hjälp. Ibland meste di "emten" = kunde ej idissla. Ibland fingo "de ont tå galle". Även förekom trôllskôt, för det fingo elaka människor skulden. Då kreaturen fingo "ont tå galle", så tog man ut tungan på den och stack hål på en viss åder på tungan, med en syl, och sedan hadde man salt i såret. Då kreaturen "meste emten", så skulle man ta ur munnen det hon idisslade, och ge det åt den sjuke kon. Då korna blevo mostôlne å fingo trôllskôt", ja då var det att anlita någon trollkunnig, för sådana fans det gott om vid den tiden. / Jag mins en granne till mitt barndomshem, som hette Annersch på Nôllittebrôten" som var mycket anlitat i sådana fall, ända in på nittonhundratalet. Att anlita djurläkare vid den tiden kom alldrig ifråga. Dels var det för dyrt, och dels trodde man ej på dem att de kunde bota. De flästa sjukommar ansågs förordsakade av elaka människor, deras missundsamhet och illvilja. Att de mästa sjukdommarna berodde på dåligt foder och dåliga ladugårdar, det trodde man icke. Brännvin var ett brukligt medel, tillsamans med någon böss av den trolldomskunnige. Ävenså förekom att man lybbestickor och gav kreaturen att dricka, då de blevo "mostôlne". Malörtsbrännvin gavs in åt kreaturen för alla slags krämpor. Jag mins en gång som liten pojk. En kalv hadde blivit sjuk, och den av mig / nämda Anders var eftersänd och skulle bota den. Småpojkarna äro nyfikna! Jag hadde mina ögon på trollgubben. Jag såg honom ta sin mössa och lägga den på ladugårdstaket, ställa sig på knä på norra sidan på ladugården, och läsa en bön över en skvätt brännvin i en kaffekopp, och som sedan gavs åt kalven, och si kalven blev bra, och folket blev styrkt i sin tro på Anders förmåga att kunna bota. Hur bönen var som han läste, det fick jag alldrig läsa. Men att han hadde slirkniven och rörde i brännvinet med, det såg jag. Men även så förekom det åderlåting ibland då kreaturen ej ville äta, "da di meste matlôsta". Pukharen eller mjölkharen talade de gamla mycket om. En pukhare kunde man göra av en kvast som hadde tre band. Mjölkharen kunde den trollkunnige sända ut och mjölka grannens kreatur, när han ville. Då kreaturen mjölkade blod, så sade och trodde / man att den kon hadde blivit mjölkad av mjölkharen. En slags svamp som man ibland kan få se på stubbar, sades vara pukharelort. För att skydda kreaturen för pukharar och annat trollstyg, så strök man med tjära ett kors på djurets länd. Maran kunde rida hästarna om nätterna. Då voro de svetta och oroliga om morgonarna. Då voro de ridna av maran. Då var det att anlita någon trollgubbe. En "marbuske" spikades upp över spiltan. Byns boskap släpptes för det mästa gemensamt ut på skogen, och valljonen voro för det mästa ett par. Valljonen hadde för det mästa e "taske" mä "schleke" = mjöl och salt tillsammans, för att locka korna med. De som hadde sina skogar långt från hemmet, hadde för det mästa "sätter Då korna slapptes ut på bete första gången på våren, se skulle de gå över stål - / för att skyddas för trolldom och odjur. Korna släpptes ut på våren, så tidigt som det blev grönt och ibland förr, för att äta ljung och renmossa. Det älsta kon i flocken skulle bära bjälla = koskälla. Det finnes sagor hur korna kunde bli bergtagna, och hur de ett tu tre kunde komma hem igen, utan någon lockade på dem. Korna fingo gå ute i skogen så länge det fans något att äta för dem, och det hände att kvigor kunde bli förvildade, och fingo skjutas. En dagar voro mera viktiga än andra för djuren. Om julafton skulle de ha särskilt gott föder, som skulle ges av husmodern under det hon sade: "Lev väl å trivs väl för nu ä dä julkväl". Om påskkvällen skulle ladugården strängt bevakas, ävenså under hela dymelveckan, för onda makter. Det berättas om en bonde som vakade vid ladugården, en påskenatt. Då det led på natten närmade sig en trollkäring / ladugården. Då hon kom intill ladu- gårdsdörren och skulle ta i den och öppna den så studsade hon tillbaka. Hon upprepade försöket flera gånger, men med samma resultat. Om morgonen efter frågade bonden pigan vad hon hadde gjort med ladugårdsdörren. "Ingenting", sa pigan, men då jag stänger den, så säger jag: "i jesu namn". "Ja dä ä vest lås som duger dä" sa bonden. Det var brukligt att hålla tjur vissa år, av de rikaste bönderna i byn. Då de foro till tjur med någon ko sa hadde de alltid en hötapp med, "för te å mute tjurn". Senare tid blev det 25 öre. För att kon skulle "ta sig", slog de vatten över ryggen på henne. Kalvningen var för det mästa på våren. För att efterbörden vid kalvningen skulle komma så gav de kon toback. Den första mjölken, råmjôlka", skulle man doppe en eldbrand i för att ingen skulle kunna "skämma" kon. / Om någon granne fick mjölk, så hadde man tre saltkorn i mjölken, för att bevara kon för hämming". På hösten var det två stora kreaturs- marknader i orten; Arvika och Åmbergshea", i Sunne. För att ett nyköpt djur skulle trivas på det nya stället och icke längta så skulle man ta en bröbit, (ja det skulle vara husmodern,) bära den i vänstra armhålan tills han blev varm, bestryka den med sot från en stekpanna eller gryta och ge den medan han var varm, till djuret. Då ett djur såldes ur ladugården skulle "spännel" = binslet ihopknäppes, för att ej förlora boskapslyckan. En god mjölkko hadde särskilda märken. Stora mjölkådror under buken, stort juver, mycket hår i öronen, smal svans o s v Då kon sinade, sade man att mjôlka kröp ôt horna. Olof Hagberg Brunsberg