Transkriberad uppteckning

Julagrisen skulle slaktas en fjorton dagar före jul, för att man skulle få julmat. Det var en gubbe i byn som då brukade gå omkring i gårdarna och slakta. Kvällen innan skulle icke grisen ha någon mat, för att tarmarna skulle bliva lättare att rengöra. Man skulle upp i "otta" och slakta. Det var noga att sticka, stack man för hårt, rakt i hjärtat kom det inget blod och grisen dog medsamma, då blodet gick i fläsket. Bogstack man däremot dröjde det länge innan grisen dog. Man skulle hålla grisens framben men helst inte bakbenen, ty när grisen fick sparka med bakbenen rann blodet bättre av. Sedan skulle grisen skållas och rakas varefter han hängdes upp / och skars upp och innanmätet togs upp. Tarm- arna användes till korv. Man gick bort till en bäck och rengjorde tarmarna med hjälp av halm och sågspån. När grisen styckades skars ut en liten fyr- kantig bit av halsen, där man stuckit grisen denna bit kallades "stickebiten". "Stickebiten" skulle slaktaren ha för att han slaktat grisen. Man skulle slakta på "ny" för då hade djuret lättare för att dö. Om man slaktade på "nej" hade djuret värre för att dö. Om man slaktade en sugga som var "i gris" hade den då värre för att dö. "Grisarompan" skulle far själv ha, den fick icke ungarna äta, för då växte de nedåt. Svingallan blandades med brännvin, den var sedan bra till att dra frost ur händer och fötter.