Transkriberad uppteckning

Påskeldar ha alltid varit vanliga. Väldiga risbål, ibland med en tjärntunna på en stång högst uppe. Närmaste stora påskeld hade vi här i Öinge by. Där eldades all- tid på Blåkullaberget. Varför det hette så, vet jag inte. Vid en påskeld skall det alltid skjutas påskasmällar, ju fler desto bättre. Påskkäringar var det mycket tal om förr. De reste genom luften till Blåkulla. Det är allt, vad jag minns om dem. Under hela fastan var kyrkdräkten helsvart både för karlar och fruntimmer. Jag tror rent av, att det hade varit synd att komma till kyrkan under de veckorna i kläder av någon annan färg. / All spinning var strängeligen förbjuden under hela dömmeluga (dymmelveckan). För resten var detta arbete lika farligt varenda lördag efter kl. 6 på efter- middagen året runt. Dagarna i dymmelveckan hette: Bollamanda. Då vankades ett slags ovanligt stora bullar. Pannekagetista. Stående rätt var pannkaka. Dömmelonsta Skärtorsta ***. Langafredda Påskafta På långfredagsmorgon skulle barnen risas. Det var langafreddesris. Det hade den verkan, att barnen blevo snälla under hela året. Långfredagen var också bemärkelsedag för väder- leken. Ett gammal rim säger: När langfreddan ä våter, Går gammel man å gråter. / Såvida årstiden tillät det, skulle man alltid ta in blommande sälgkvistar och sätta dem i vatten till påsk. Hängena kallade kissar (***). Påskäggen ätas på påskaftonens kväll; aldrig såsom någon stående rätt på morgonen därpå. De brukar alltid färga sina påskägg. De kokade dem tillsammans med lökskal. Man kunde dessutom få vackra figurer på ägg- skalen, om man före kokningen smetade fast blad av hundkäx. På de fläckarna tog inte färgen, och när man sedan tvättade av bladet, så hade man bladets teck- ning på äggskalet. Det är en gammal tro, att ett sådant påskägg kunde gömmas, tills det blev en guldklimp. Solen dansar på påskmorgonen.