KORPSKRIFTEN

...
Meny

Vattenväsen

Berättare: Ernst Lind (f. 1898)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Ortens benämningar på manliga vattenväsen: Näcken. Det skulle vara en liten gubbe som höll till i bäckarna. Han ville hålla sig där det fanns folk. Vid kvarnarna höll han till. Han var elak, om det blev skrammel i kvarnen. På dagen var inte farligt, men på natten fick han makt. Om det var någon som hade brått med att få mala så gick han till vasshjulet å kastade en kopparslant, tobak eller en gammal kritpipa. Då fick han mala fort för Näcken kunde sätta fart på kvarnen. Men blev han ond för nå- got så stannade han kvarnen å då fanns ingen som kunde sätta den i gång förrän han blev god igen. När han var riktigt ond så slog han sönder vasshjulet. Det hörde jag de gamle talade om. Han var vid alla kvar- nar. Ibland hörde de honom spela. Det var när det var riktigt tyst. Om en skulle bada så var det inte / värt att gå i vattnet förrän en hade kastat tre ste- nar först - en tvärs över bäcken, en norr ut å en sö- der ut. Han skulle inte ha någon makt då. Om en band eldstål om halsen när en badade, så skulle det inte vara farligt. 'Näcken' ville inte ofreda någon bara inte han blev ofredad. Ortens benämningar på kvinnliga vattenväsen: Sjö- råa. Hon höll till i skogstjärnen. Hon skulle vara som ett vanligt fruntimmer. Far såg henne vid Svart- tjärnet en gång. Hon satt på en sten vid kanten av tjär- net å var alldeles naken. Han trodde att det var ett vanligt fruntimmer som var där å badade. Han skrek åt henne, men då blev hon borta, men rätt som det var fick han se henne ute i en halv båt, men då ha- de hon på sig. Hon kom från ett land å blev borta mitt ute i tjärnet. Då blev han rädd å gick därifrån. Förr i världen så brukade de gå mycket till tjärnen å fiska. Då sade de att det fanns en å in- nan av gubbarna, som hade så god tur att få fisk. Det var sådana som kommit sams med henne. De / gav henne kläder å knappar. Glasknappar skulle vara bra att kasta i innan en började meta. Ibland om kvällarna så tvättade hon kläder. Då hade hon så brått. Hon slog på kläderna så det gav eko i kullarna. 'Nu ä ho allt ute å tvätter sarken', kunde de gamla säga. 'Källråa' skulle vara i källorna. Men jag tror inte att det var för annat än att skrämma barn, som de sade så.

Socken Mangskogs
Landskap Värmland
Härad Jösse hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Vattenväsen

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR