När första neken lades i korngolvet, så frågade någon: "Va ska musa ha ?" Svaret blev: "Ben och sten å bönerot !" (ogräs). Detta iakttogs, för ej musen skulle röra säden. - Man lade ej särskilt märke till sista neken. När de var på logen och slog, skulle de ha motvind. Hade de inte de, skickade de någon att låna kastevind. Svaret kunde bli: "Ta den i vecka dörr den passar !" Om någon, som kom till logen medan man tröskade, var näsvis, så frågade man hnom, om han ville lära prällevisan och lade prällen om halsen på honom, så att han jämrade sig. Andreas Öjersson, Bönhult x 1851 När en åker var skuren, skulle man sitta och vila sig på någon ren, eljes blev man inte av med tröttheten. Man gick och handskar på den tiden. Det var på 1860 - 70-talet. Uttrycket löd / att vila åkern. Anna Brita Andersson, Bönhult x 1844. Om man ej vilar åkern , får man ingen gröda nästa år. Förr ställdes de till med slåttöl. Då gick karlar och fruntimmer i följe till gårdarna. En av slåtterna skulle vara speleman, för på kvällen blev det alltid dans. Till middag bjöds på ärter, kött och fläsk occh till merafta bjöds på grynpannkaka. Markerna var mycket oländiga då. Man fick slå under buskar och på tuvor. Om en slåttare nu fick i lön, det han slog på den tiden, så bleve han inte nöjd. När säden kom in, och allt sommararbete var slut, ställ- des det till med skördefest. - Man brukade skära käppar av hägg och sätta dem runt korngolvet. För att de skulle lukta särskilt starkt, bankade man sönder barken på dem. Härige- nom skulle musen hållas borta. När de tröskade tre och tre angav de takten genom att säga: "En päls och tu par vanta". Börje Augustsson, Guthult x 1868. Så lång som takisen var på vintern, så lång skulle hören bli på sommaren. / Man lämnade alltid kvar lite på åkern av hö och säd, för då fick man mycket till nästa år. Det var inte till någon särskild man lämnade det. - De hurrade alltid på slåttergillerne. - Men skall inte låta lien gå ostruken ur en äng, för då fick frun- timret gå ostruken ur säng. Ett rim om säden löd: Olsmässe mössa å Larsmässe hatt Bättelmegus tröja å Mickelsmässe natt. Meningen var, att säden fick sin mössa om Olsmäss, och att all säd skulle var inbärgad vid Mickelsmäss. För varje liten lycka som man skurit, skulle man sätta sig ett slag, eljes blev där mindre skörd till nästa år. - Den som tog upp säd, skulle binda ett strå om ryggen, så blev han inte trött. Klas Johansson, Edared x 1868.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
