Transkriberad uppteckning

Man skulle inte få släcka ljus, innan barnet var döpt. Det var några, som gjorde. De fick sitt barn förbytt. Förut hade det varit så vackert. Nu blev det så fult och skrek jämt. När bärgumman tog upp barnet för att gå till prästen med det, läste hon tyst för sig själv Fader vår över det. När prästen läste bönerna för barnet, skulle bärgumman läsa efter tyst. Barnet skulle då få lätt att läsa. Hilma Andersson, Nedergården 1854 i Tostared. Modern skulle ha en kniv jämte sig i sängen, för att inte barnet skulle bli bortbytt. När bäragumman kom från prästen med barnet, skulle all- tid fadern ta emot det. Därvod skulle den förra säga: "Jag tog emot det som en hedning, nu ger jag det tillbaka som en kristen." Så skulle hon nämna barnets namn. / En som hette Oskar han skrek så förskräckligt, när han var liten. Han är väl nu en 40 år. Modern blev lärd att hänga hans linntyg utanför dörren. Då skulle inte troll ha makt till att röra barnet. Då skulle de bara å linntyget. Maria Andersson, Svenningsered 1880 Om någon var med barn, och man ville veta, om det skulle bli pojke eller flicka, skulle man, när väven slut, ri- da ut genom dörren på skalkäppen. Om nästa person, som gick genom dörren, var av manligt kön, så skulle det bli en pojke; var det en kvinna, skulle det bli en flicka. Om en kvinna fått ett barn innan hon vigdes, skulle detta stå vid hennes sida under vigseln. När hustrun skulle ´tas i kyrke´, begärdes en lapp iförväg. Denna betalades med en krona. Seden är nu bortlagd. Den dagen hustrun blir kyrktagen, ger mannen några kronor till kyrkan. Vid Kyrkegångsgillet är det bärgumman, som består fonet. Denna skulle förr stå bakom kvinnan, när hon `togs i kyrke´. Nume- ra sitter stället mannen på en av de främsta bänkarna. Om någon tog i barnet, och detta därvid skrek, kunde / det innebära, att personen i fråga öveerfört någon sjukdom på det. Det gällde då att få lite av den personens blod och ge detta åt barnet att taga in. När min mormor en gång var med barn, satt hon och ska- lade äpplen. Hennes man, som satt bredvid, tog på skämt och kastade ett ruttet äpple mot hennes kind. När sedan barnet var fött, var hela käken `veskig`. Det skulle inte gå bort utan att man fick veta, vad som hänt med modern. Ingen kun- de påminna sig något utom en äldre släkting, som mindes, att vid något tillfälle, sagt till morfar: "Så skulle du inte gjort med Inge Brita." Morfar var på sjön, så de fick inte tag i honom då. Men på vintern, när han kom, så frågade de honom. Han erinrade sig då händelsen. Strax gick mor- mor in till grannens och fick ett ruttet äpple. Med detta gned hon pojkens kind. och hon gav honom också lite att äta av det. Och den stora fläcken gick bort. / Det gjorde mor Katrina i Hagen. Man skulle också lägga en liten smula av sopan, rakan och grisslan, som man skurit av, i lövattnet, badvattnet. Om något ont hade varit över barnet - eller modern, medan hon gick med barnet - så skulle detta nu inte ha någon verkan. Den som hade födelsemärke, lånade sig lövatten att badda på med. Då gick det bort. Om modern, medan hon gick med barnet, trampade på sopan, fick huvet små röda fläckar. Dessa tvättades även med lövatten. Lotta Andersson, Kalvhagen 1845 Barnet var lindat i en fin duk, när det döptes. Dessutom hade det en hop smycken och spännen på bröstet. I lindan skulle sys in svavel och en vit peng. Innan barnet var döpt, skulle det alltid brinna ljus i huset. Dess kläder skulle ej få hängas ut, innan modern var kyrktagen. Bärgumman borde sätta sig på en sten och sola bar- net. Då skulle det få vacker hy. Hon borde också äta nå- got, innan hon lade ifrån sig barnet. En gumma sade: / "Ja ska ha någet å bita i, inna ja lägger ifrå mek paiken !" Hon var lite matakär, så fadren svarade: "Å, blir hon lite bäremora, så äter en allt !" Barnet borde inte få röra vid en katt i början, för då blev det dåligt läkekött. Däremot var det lämpligt att en hund slic- kade det. Emelia Karlsson, Grimsmossen 1858 Barnet borde ha pengar i bindan, för då skulle det aldrig bli fattigt. När man tvättade barnet första gången skulle det vara glör i vattnet. Då skulle de aldrig bli skadat av eld. Sofi Persson, Bränna 1863