Transkriberad uppteckning

Dödens inträdande och innebörd. Om en person 'stöp på blanke landsvägen tå slag', så var det meningen att han skulle dö på det sättet, å om en annan for till kvarnen å mol å dog på vägen 'så var det hans död.' Så menade de också om sjukdomar, ex. han skulle dit å dit promt, för att han skulle få den el. den sjukdomen. Den ene var bestämd att dö i vattnet å den andre på land å den tredje genom olyckshändelse o.s.v. Så har den allmänna tron varit bland folk på denna trakt. Om göken, kattugglan eller räven kommer inpå husen å skri- ker har det den betydelsen att någon skall dö i huset el. gården. Om folk kom att gå i rad från kyrkan så var någon 'feg' av dem å skulle snart dö å om de gick skockvis utan att tänka på det skulle de snart kom- ma att köra lik den vägen. Om den sjuke inte hade / långt kvar så började han 'se i syne' å tala om att han såg det å det. Så kunde han bli orolig å ville att man skul- le flytta honom från den ena sängen till den andra. Som- liga talade om att de inte hade många dagar kvar, för de kände på sig att de inte skulle leva länge. Man ville inte ha vem som helst in till en dödsbädd. Det var ba- ra någon god vän som fick komma in. Katter å hundar skulle inte vara inne. Det skulle oroa den döende. Om nå- gon sydde på ett barn ex. tråklade på kläder el. liknande så kunde inte det dö förrän de fått reda på den synålen å brutit av över bröstet på honom. En sådan synål mås- te alltid gömmas. Förskräckligt farligt att inte ha den till reda. Svår å långvarig dödskamp kunde bero på ovän- ner. Om ovännen kom å bad den sjuke om förlåtelse, eller den sjuke bad om förlåtelse, så fick han strax sedan slippa hädan. Svår dödskamp berodde på ont sam- vete. Illsinnade, giriga och elaka personer ha svårt att dö. När personen var död hängdes 'liklakan' för fönstren. La- kanet bands ihop på mitten med ett svart band. / Klockan stannades för att dödsstunden skulle ihågkom- mas. Vita skynken hängdes över speglarna. Detta mins jag så väl. En psalmbok lades under hans haka. Armarna la- des i kors över bröstet. En penning lades över vardera ögat för att ögonlocken skulle hållas igen. Mediciner kastades bort. Själen trodde allt så många att han satt i blodet å i hjärtat. Själ, ande å livskraft är allt detsamma. Men livskraften beror allt på kroppen också. När kroppen är sjuk så är det ju inte så mycken livskraft. Det är 'anden' som lämnar kroppen i dödsögonblicket. Kan inte se hur det ser ut. 'Krafta dä ä stöcken i krôppen'. Den som är svag el. sjuk har inge 'störke' i kroppen el. 'makt mä sä'. När en blir 'svôlten' (hungrig) så 'mester en makta mä krôp- pen'. Av bröd trodde de gamle att de fick 'kraft å makt'. Men en människa kunde stjäla makten från en annan. Men det var genom trolldom. De satte på sjuk- domen å annat ont så att kroppen blev 'nersätt'. Tiden mellan dödsfallet och begravningen. Vännerna och grannarna underrättades om dödsfallet. Det var de närmaste och bästa vännerna och grannarna som / fick veta det. Någon från sorgehuset gick å talade om det. Så blev det känt undan för undan. Å då kom de till sorge- huset å beklagade förlusten av den döde. I socknen fanns äldre fruntimmer som anlitades att 'tvät- te ut' liken. Vattnet slogs ut ett stycke från stugan. Tvålen brändes upp. Rakkniven fick den som rakade liket. Känner inte till att naglarna och håret skulle klippas. Den döde kläddes när likkistan var färdig. Likklädnaden var allt färdig på förhand. Skjorta el. särk togs av de begagnade. En gammal fin' och vit skjorta togs på. Bomulls- strumpor på fötterna och vita bomullsvantar på hän- derna - fingervantar. Alla äldre hade i regel allt sådant färdigt före sin död. Det var vissa gamla gummor som satt å band sådant. Alla kläddes ungefär på samma sätt. Likkistan gjordes av en snickare. Före min tid gjorde många sin egen likkista. Det kunde far tala om. Det dröjde ett par tre dagar efter dödsfallet innan kistan blev färdig. Det skulle vara furubräder till kistan. Sådana bräder hade de allt iordning på förhand. Inte låna bort bräder till likkista. Det skulle inte vara bra. De olika delarna / av kistan spikades ihop. Kistor som var mer försiggjor- da 'nåckades' ihop. Eljest spikades det med grova hemsmid- da spik. Hyvelspånen lades i bottnen av kistan. Det skul- le vara som bädd. När snickaren gjorde kistan åt en som varit elak och omöjlig i livet så var det omöjligt att han fick den kistan rak. Hon blev 'vind å skev', hur han bar sig åt. På det sättet blev det bekant att gub- ben el. käringen hade varit elak i livstiden. Tobak, pipa, brännvinskflaska och t.o.m. kortlek skic- kades med gamla gubbar. Det var allt eftersom de bäst behövde. Det kommer jag ihåg från ett par tillfällen, å jag mins säkert att mor å far talade om att de brukat så i Gunnarskog på deras tid också. Det skickades med för att han tyckt om det i livstiden. Locket sattes på kistan sedan liket var svept, men det sattes inte fast. Den som gjort kistan skulle sätta locket på den. Det skulle vara så tyst som möjligt medan död stod i huset. Åtta och ända till fjorton dagar 'stog den dö på bår'. Det var allt eftersom det var sommar el. vinter el. som de hann med tillredelsen till begravningen. / Begravningen. Själaringningen ombestyrdes av klockaren, kyrkvaktaren el. ring- karlarna. Den var lika för alla. Men förmögnare betalade ring- arna mera för att de skulle ringa en stund längre. Graven grävdes någon dag i slutet av veckan, för begravning- en hölls en söndag. Herrskapspersoner begravdes en vardag. Den lades för öst och väst. Om graven gärna ville rasa igen el. det ville bli vatten i den var inte något bra märke. Den dö- de skulle inte 'vilja' i graven då. Odöpta barn stacks ned vid någon kista. Ofullgångna foster och missfall stop- pades under kyrkan. Sjävmördares lik begravdes i en särskild vrå av kyrkogården. En självmördare bars inte genom por- ten utan drogs baklänges över stängslet till kyrkogården å jag vill minnas, att han lades ned med benen väster ut under det att andra lades med benen mot öster. Unga granar restes vid begravningsgården, ett par vid trappen å ett par vid porten. I den byn där kyrkan står brukade de förr i världen bära liken till kyrkan. Då risade de med hackat granris ända från begravningsgården å fram till kyrkan. Det fick ligga till dess det försvann / av sig själv. Granarna togs ned efter någon månad. Innan den döde bars ut, höll någon av gästerna ett tal el. läste ur bibel el. psalmbok, så sjöngs en psalm. När alla hade varit framme å sett på liket å tagit i det så sat- tes locket på å snickaren spikade till det. Den sma- la ändan av kistan bars före. Brukade bära ut kistan ge- nom 'store gangen'. Aska och eld hörde jag talas om att de kastat ut efter kistan, för att inte den döde skulle ha makt att komma tillbaka. Halmen, som kistan stått på, brändes. De ville inte att det skulle 'skrömte i likhalmen'. Vänner till den döde skulle bära kistan till graven. Unga bä- rare till en yngre å äldre bärare till en gammal. Inte släk- tingar skulle bära. Kistan kördes till kyrkogården med undan- tag för dem som hade nära väg till kyrkan. På sommaren an- vändes vagn eller kärra att köra liket på och om vintern an- vändes släde. Små granbuskar sattes efter sidorna på slä- den eller vagnen. Svarta dragare användes. Favorithäs- ten skulle dra den gamle till kyrkogården. Men var den hästen black till färgen, så fick han inte användas. Vad slags färg som helst men inte 'black' och helst svart. / När det var stor ståt så pryddes 'likhästen' med svart flor eller tyg. Större begravningar var det två personer som präs- taverade. De skulle åka före likvagnen. En vit näsduk bands på kistans vänstra sida om den döde var en kvin- na och på högra för en man. Hästarna användes som vanligt vid arbete. När den äldste i huset dog gjordes en 'likbår'. Den användes sedan till alla i huset. Inte låna 'likbår' el. 'likkläde'. Skulle finnas i varje hus. Om t.ex. sonen el. dottern gifte sig, så skulle de ha 'likbår' för sig och de sina. Den döde fördes den vanliga vägen till kyrkan. I äldre tid hade de särskilda viloplatser efter vägen, där de ställde ned liken och vilade. Alla av familjens med- lemmar som kunde, följde med till graven. Det hände allt att den närmast sörjande inte följde med. - Om en bonde hade torpare så skulle de äldre av dem bära honom till graven. Soldaten i gården skulle köra liket. Men i Gun- narskog fanns inte soldater annat än i krigstid för socknen var 'bergfrälse'. Om någon i liktåget vände sig om å sg sig tillbaka mot kyrkan, när de for hem, så skulle han (hon) snart dö. Om någon av / hästarna kom att bli ett stycke efter de andra (dra sig ef- ter) så skulle snart någon dö i den byn där hästen hörde hemma. Innan de körde iväg med kistan från gården kastade man tre brännvinssupar på henne å slog tre slag med en käpp eller piskan på kistan. Det var för att inte häs- tarna skulle bli stående efter vägen. Ingen plats lämnades obesatt vid bordet. Den döde ansågs in- te deltaga. När folket kom från kyrkan fick de middag. Släkt, vänner å grannar skulle bjudas. Begravningar varade ända till fyra å fem dagar. Aldrig mindre än tre dagar på förmögnare bondställen. Om någon av gästerna tappade något vid bordet under spisningen, när de kommit från kyrkan så skulle han (hon) dö därnäst. Gästerna ha- de 'fore' med sig till begravningen. Den bestod av kött, grov å fin kaka, mesost, ost o.d. Lämnades på lördag. När en förmögen bonde dog, så skulle prästen ha en ko eller värdet av en ko. Det kallades för 'liksto'. Det ansågs vara särskilt farligt för att den döde skul- le 'gå igen' innan han var jordfäst. Uttryck "gå igen å spöke, skrömte". - När sådana som varit riktigt / elaka jordfästes, så blev det riktigt ont väder el. så sagt: Man tog tydor av vädret hur den döde i livstiden varit. Blev det ont väder vid begravningen då hade det varit en elak människa, men blev det sol, stilla och vac- kert, så hade det varit en snäll å god människa.