Värmskogs, Värmland
Bondens år
Bondens år.
Vårarbete.
(Rågen skulle sås under tiden
12-16 aug., ty då var bästa tiden att så.
(Det var frågan om höstråg, förstås.)
Efter Urbanus gick inte att så. "Den, som
sår efter mi' ti' får ax men inte nå' i," skulle
Urbanus liksom säja.)
Om det var kallt i veckan vid Korsmässa,
blev det ett gott år och varm sommar.
På Peregrinus skulle de springa runt sko-
gen, där fåren skulle vara, och så skrek de:
"Peregrinus, Peregrinus, vakt mine' får!"
Beda-dagen, den 27 maj, såddes linet.
När den gulaktige sä'särla kom fram,
var det rätte plogansdagarne. Då blev
det brått att så havern. Och var det då
grann knopp på alen, blev havern grann.
Om dä' var solvä'r på Mathias, (d. 24 febr.)
betydde det gott bärgningsvä'r för skörden.
Snö på skogen i arvänta (advent) och rim-
frost på skogen nyårsdagen betydde ett gott år.
Blev det grönt på backen, strax när snön
gått bort på våren, blev det dålig skörd.
Så var det på sextioåtta.
/
Regn på trefaldighetssöndan' var ett gott märke.
Faller det snö i lövet på hösten, blir det hård
vinter.
Om åskan går, innan havren är sådd
på våren, är det inte bra. Om isen
ligger länge, innan den går opp (när den är
tunn och svag) blir det ruttet hö.
När de sådde, var det bäst, om det var
kallt. "Den som sår mä' päls a tröje, får
skörde mä' lust a' gläjje" var ett allmänt
talesätt härom. Om de mötte ett kvinnfolk,
när de gick och skulle börja så, var det inte
bra. Då vände de och gick hem igen och
vänta till nästa dag.
När de börja vårsådden, skulle hästarna ha
utå' den kaka, som bakades till jul.
Linet såddes ofta av kvinnorna. Först
hade de varit på körgåln (kyrkogården) och
hämtat lite' jord och strött ut, för att
linet skulle bli bra. Om de fick se sä's-
ärla första gången på taket, blev det långt,
vackert lin. Om de fick se henne på backen,
blev inte linet längre "än bena på säsärla".
Rågen skulle sås så pass tjockt, att
sju sä'skorn fick plats under ha'nna (handen).
Att ta' bort jordfasta stenar i åkern
ansågs farligt, ty det kunde vara någon sjuk-
/
dom nergrävd i jorden under stenen.
(Tandvärk var ju en mycket vanlig åkomma
förr. I Klässbol slog de in spikar, som de petat
tänderna med vid tandvärk, i en tall. Men den
tallen fick inte röras, och den lär ha stått kvar
till senare tid full med islagna spikar. Ett
annat medel mot tandvärk – något kusligare – var,
att när det regna, skulle de gå till en grinn', där
de burit ett lik och ha några regndroppar på
tanden, så hjälpte det.)
Slåtter och skörd.
Slåttern började senare förr än nu.
Ängen skulle vara utblommad.
Löktskår var den siste skåra, som mejades.
Och löktekanna var en sup brännvin, som hörde
till då.
När de sista stråna skars, gjordes ett
hojtande. De skrek, så att det skulle höras, att
det var färdigt. De "sköt har'n", hette det.
Om de fick ont i ryggen eller armarna under
arbetet, sa' de, att de fick lepekken.
"Nåde oss, om det regnar på Petri Fäng," – då blev det
långvarigt regn och besvärligt med skörden. På
Lars-dagen skulle rågen vara inbärgad, och den da'n
skulle det malas av den nya skörden.
När all grödan var inbärgad, blev det skårgås-kalas.
/
Vid tröskningen ville man inte hålla
på om kvällarna, ty då kom tomtarna fram
och ofredade och härmade dem som tröskade.
På mor'ron kunde arbetet börjas redan vid
2-tiden. På logen lades in en stor hall (berghäll)
och här lades några vedträ'n och törrestecker på
och gjordes upp eld, som tjänade som lyse.
Men, på kvällen gick det inte an att tröska.
Till jul skulle all tröskning vara färdig. ―
Under jakten hände det, att bössan blev
skämd. Så berättas att i Tasebu' (Stavnäs)
en man råkade vådaskjuta en kamrat. När
mannen kom hem, skulle hans hustru ha sagt,
att "dä' va' värst skada mä' börsa". Den var då
skämd och gick inte att använda mer.
Det var också mycket noga, att ingen annan än
skytten tog i bössan, när han skulle ut på jakt.
Ty om någon rörde vid den, kunde den bli skämd.
För fisket hette dä', att Kristi Himmels-
färdsdag var förste metereda'n.
/
Lucia.
På lussemo'rron gick man
opp kl. 3 à 4 på morron, och då bjöds på
rikligt med mat. Svinslakten och stor-slak-
ten f.ö. skulle vara gjord till Lusse, så var
det magert kosthåll annars under året, var
det i stället så mycket mera mat vid Lusse.
Kött och fläsk och korv, potatis och rot. och
annan kraftig mat sattes fram och därtill
rikligt med brännvin. Då åts och då dracks
så mycket de förmådde. På herrgårdarna
skulle torparna och arbetsfolket fram till
herrgål'n att undfägnas, så något arbete
förekom inte då. Ofta var det någon spele-
man, som hade fela med sig och spelade.
Djuren skulle också ha extra för-
plägnad tidigt på lussemor'ron. Till korna
bar man havreneker, och när de åt upp
dessa, skulle det säjas: "Ät väl, a' trivs väl,
dä ä' lusse-otte i otte."
Bruket med lussebrud, som ju är mycket
gammalt, förekom här inte på bonebygda
men möjligen på herrgårdarna.
Husdjuren.
Så mycken trolldom som
förekom, gällde det att skydda husdjuren.
/
På la'gårsdörren gjordes tjärkors; särskilt
på påskkvällen var det ju farligt.
Då for påskkäringarna till Blåkulla, så
"det surra som spinnrockshjul i luften".
Det fanns de, som hade medhjälpare.
Djuren var där så välmående, och det blev
välstånd på gården. Puke, dragdokke, mjölk-
hare kallades dessa medhjälpare, som drog
tur till gården, men som skaffade otur på
andra ställen. Det gällde att stå väl med dessa.
Tomtar och småfolk fick man heller inte stöta
sig med.
Skjutvapen voro en god hjälp till skydd
mot trolldom o. dyl. Det hände ibland, att
fåren, när de släppts ut på våren, blevo som
förvildade. Då skulle det skjutas under buken
på fåren för att få makt med trolldomen.
I östra Värmskog var det en gumma, som
tände på trasor och la' på tröskeln, så
fåren fick hoppa över, när de släpptes ut
på bete första gången på våren. En vår hade
en pojke släppt ut fåren, innan gumman hann
göra dessa skyddsåtgärder. Hon blev då
alldeles "översejgiva"
Ty det gick inte bra att försumma
sådant, som måste göras, för att skydda män-
niskor och djur.
Värmskog den 19 mars 1942.
Anna Löfstrand.
/
Till
Karlsbads-Tidningen.
Härmed ett litet bidrag till
pristävlingen Bondens år – från Värmskog.
Intresserad av gamla seder och
bruk har jg. roat mig med att uppteckna
vad ett par gamla värmskogsbor – grannar
här i Ekebol – haft att berätta i samband
med bondens år under gångna tider. Stoffet är samvets-
grannt återgivet.
Med största högaktning
Anna Löfstrand.
Värmskog den 19 mars 1942.
