Transkriberad uppteckning

Jag har inte hört annat än att tomten har visat sig som en människa. Å när de märkte till storleken på ho- nom, så blev det såpass som en aln. Har inte hört ta- las annat än om manliga tomtar. Han var gråklädd. En lång grå rock med bälte om mitten å knäbyxor. På huvudet hade han en röd mössa, som föll ned som en strut på ryggen. Det var tofs i mössan. Pi- pa brukade han inte ha i munnen. Det hörde jag al- drig att de nämnde när de talade om honom. Det var ett "hedniskt" väsen, så han var tvungen att vara gammal. Han hade långt grått skägg som hang ned på magen. Hörde inte talas om att tomtar upp- trädde nakna. Han hade två ögon. Ögonen var stora. Stora händer å fötter. Armarna var långa. Han var osynlig. Men någon gång kunde de få / se honom. Det var inte alla som hade så skarpa ögon att de kunde få se honom. Tomten uppehöll sig i kvarnar, träd, logar, lagårdar, stall och bodar eller inne i stugan. Vid milor fanns det också tomtar. På vinden höll han till. På Lövåsen i Rommenäs stod ett stort träd på gården mitt för stugan. I det trädet höll tomtarna till. Där satt tomtarna å skrattade om kvällen. Bonden där vil- le inte ha dem, så tog han å fällde det trädet. I detsamma som han fällde det så skrattade det, så han hade aldrig hört så förr. Men han blev av med tomtarna efter den dagen. I Systuga i Vegerbol var de jämt ute för tomtar. De höll ett farligt väsen på vinden å i trappan om natten. En gång, när hustrun där var uppe på vin- den så blev hon biten på käken av en tomte. Hon höll på att aldrig bli bra av det. Och hon fick "synmârke" på käken i all sin tid. En annan gång fick hon en örfil. En kväll höll de på att skram- la å bullra på vinden värre än vanligt. Då gick / husbonden upp i trappen å sade: "I Jesu namn befaller jag andarna försvinna, är det onda andar, så har i inget här att göra å är det goda andar, må i ligga still." Det påstods att det blev bättre efter den dagen. Där hade de kastat ned ler, sot å sten genom skorstenen. Å ibland så satt de å slog i spjället. Men om någon människa gick upp å tän- de ljus, så blev det alldeles tyst. Mjölnare Kullander, som var mjölnare vid Ekebols kvarn kunde svärja på att det fanns tomtgubbar i kvarnen. De hade ropat hans namn. En gång hade en liten gubbe suttet å hållt i vasshjulet så att han inte fick mala för än gubben blev "sinnad". Kullan- der kallade dessa gubbar för "mjôlgôbber". Men det skulle allt vara tomtgubbar. Det fanns kvarnbönder som inte vågade gå till kvarn stallet på natten förrän de fick mjölnaren med sig, för de var rädd för tom- ten. Han höll liksom ordning i både kvarnen å stal- let. En midsommarkväll satt Kullander å såg att en liten gubbe öppnade dörren till kvarnen å gick / in. Då gick Kullander efter, men det fanns inte råd till att han fick upp dörren. I Ekebol ("Framme") fanns det tomtar. Där hade bon- den en rödaktig å en vit häst. Den vita hästen hade aldrig något att äta å han höll sig mager. Den röda hade fullt med foder å var slät å fin var morgon. Ibland var det smala flätor flätade i manen å på rompan ("tomtefläter"). Det fanns ingen som kunde ta upp en sådan fläta så väl var hon flätad. Han tyckte om de hästarna som han gjorde så med. Kullander brukade allt ge sina tomtar mat ibland för att han skulle ha nytta av dem. Folk ha trott att inte tomtarna har tålt kyrkan. Det är för det som de har flytt bort. För nu hör en aldrig till att det finns några tomtar. Inte talar folk om dem heller som de ha gjort förr. Tomten blev som de skötte honom till. Om de var ovänliga mot honom, talade om honom å inte lät honom få fred om kvällarna så blev han ond å då var det som han inte höll fred. I Karsbol / hade han släppt ut både häst å kor en kväll för att de hade skrikit på korna i lagårn. På de ställena han var god, så hjälpte han till med kreaturen. Han gav dem foder å ryktade dem å höll dem fina. När en ko skulle kalva, så kom han å väckte folket, om de sov. Han drog foder till gården. Det drog han från grannarna el. längre bort. Han gav ör- filar ibland å kastade ut folk ur lagård å stall. Men det var aldrig farligt, än de höll sig tysta å var beskedliga mot djuren. "Nu flötter ja'," sa' tomten, när han hade krupit upp i flyttlasset. Det var en bonde som inte kun- de vara kvar på gården för tomtar utan flytta- de. Men han fick tomten med i sista lasset lika väl. Det är en gammal sägen att de satte ut gröt åt tom- ten på julkvällen.