Transkriberad uppteckning

Tomtens storlek var ungefär som en treårsgosse. Det fanns endast manliga tomtar, de voro oftast grå- klädda, samt hade långt grått hår och skägg. Tomten var i regel osynlig, ibland kunde man dock få se honom, men så fort tomten märkte att någon iakttog honom, gjorde han sig osynlig. Han bodde under stenfoten till boningshuset, i uthus eller på höskullen. Han kunde bliva många hundra år gammal, levde ogift och kallades tomtefar. Tomten var god och hjälpsam, men lättretad. Då han blev arg, flyttade han. Tomten hjälpte till med alla slags arbeten. Han drog säd till gården, från en annan gård, där han blivit illa behandlad. Varje torsdagskväll skulle gröt sättas ut till tomten. Till nybyggen lockades han med gröt och öl. Om en gård bytte ägare, var tomten ändå kvar. Han höll mycket på gamla seder, bröt man / häremot eller retade honom, flyttade han från gården, och drog sedan säd och mjöl därifrån. – En nyinflyttad bonde skulle tröska, men hur mycket han tröskade, var det ändå lika mycket i ladan. Han lade sig då på lur på "rännet" för att se efter hur det gick till. Han fick då se en hel rad tomtar komma med kärvar, den ene hade bara ett enda ax, vilket han lade och pustade ut. Då sade gubben: "Ett ax bara, och så pusta så." – "Det ska bli mindre", sa' tomtefar, och sen flyttade alla tomtarna därifrån. På ett ställe bodde tom- ten under huset. Över tomtens bostad stod en vattentunna, vilken läckte. Då sade han till husets dotter att de skulle laga vattentunnan, så att han slapp ha sånt takdropp, annars skulle han flytta därifrån. De ville inte mista tomten och därför lagade de att det inte rann ur tunnan. Man skulle inte ge tomten nya kläder, ty då tyckte han att han blev för fin att arbeta. – En fru hämtade mjöl ur en binge, hon undrade över att det alltid fanns mjöl siktat. En gång smög hon sig dit och kikade in genom en dörrspringa. Då fick hon se tomten, som siktade mjöl åt henne. Hon såg att han hade dåliga kläder och beslöt att ge honom en ny kostym. / Nästa gång hon hämtade mjöl, hängde hon kostymen på bingen. När tomten kom dit och fick se den, tog han den på sig. Sen började han sikta igen, men då fick han mjöl på den nya kostymen. Då sade han: "Junker är granner, han sig dammer, siktar aldrig mer." – Tomten kunde också ge örfilar. En gubbe var på väg till ladugården, då han mötte tomten och hälsade på honom, i detsamma fick han en örfil av tomten, så han föll omkull. – Tomten ville helst vara obemärkt. Han kunde byta kor, om en ko t.ex. dog på det ställe, där tomten var, kunde han byta ut den mot en levande ko från grannens ladugård. Likaså kunde han få korna att sina på de ställen, där han blivit illa behandlad.