Transkriberad uppteckning

En pojke var och vallade kor i skogen. Där fick jätten tag i honom, och så skulle han då bli jättens dräng och hjälpa till att fälla träd. Jätten drog ned toppen på ett träd, för att pojken skulle hålla den åt honom. Men när den förre släppte taget, så flög pojken till väders. "Var har du varit", frågade jätten, när pojken kom linkan- de tillbaka. "Jag fick se en sådan illa grann fågel", sade pojken, och så visade han en fjäder, som han hittat. Så skulle de då bära hem trädet, när det var fällt. "Vill I gå före och ta toppen", sade pojken, "så går jag efter. Men vi ska inte vända oss om, utan jag säger ifrån, när vi skall rasta." Så högg pojken sin yxa i roten och satte sig själv bredvid. Och jätten fick ensam draga det stora trädet. Efter en stund sade pojken: "Nu kastar jag av!" När han såg jätten torka sig om pannan, sade han: "Det var väl ingenting att svettna för!" På kvällen skulle pojken hjälpa jätten att vattna krea- / turen. Men när han fick se jättens stora spänner, så förklarade han, att de var alldeles för små för honom. Som inte jätten kunde skaffa några större, fick han vattna sina kreatur själv. Så skulle då pojken och jätten gå till logen och tröska. Ditkommen började pojken att skåra i sparrarna. Jätten förundra- de sig över detta. "Jo", sade pojken, "sådana små prejlar, som I har, kan jag inte tröska med." Så var han ur räkningen för det arbe- tet också. Nu gick jätten till jättakäringen och beklagade sig. Denna sade: "När pojken har lagt sig, så tag nöjan (klubban) och slå ihjäl honom!" Så gick hon och bredde över pojken och sade: "Sov gott till i morgon bittida, då vi väcker dig!" Men pojken förstod, vad som var i görningen. Han slog grädde i kärnan, satte en röd luva på den och lade den i sängen. Själv kröp han och lade sig under den. Käringen kom för att lyssna, om han hade somnat. Hon gick strax tillbaka. "Nu mått du gå in!" sade hon till jätten. Jätten tog sin största klubba och måttade mot kärnan i sängen och slog till. Grädden stänkte i skägget på honom. "Jo du", sade han till gumman, "nu är han då död, för göret (inälvorna) stänkte i skäg- get på mig. / När pojken kom in på morgonen, sade jätten: "Vad, lever du än!" "Ja,"varför skulle inte jag leva", sade pojken. "Kände du då inget i natt? undrade jätten. "Åjo", sade pojken, "jag kände väl så pass som ett loppebett." Då hade jätten fått nog av ho- nom. "Är du nöjd med att flytta, om du får så pass med pengar, som du orkar bära?" undrade han. "Ånej", sade pojken, "så mycket begär jag inte, men jag kan ta så mycket, som I orkar bära!" Så måste då jätten följa honom mot hemmet. Men åskan börja- de gå, och då vände jätten och sprang hem. Pojken hade att bära flera dagar, innan han fick hem alla sina pengar.