KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Örby, Västergötland 1934

Älvor

Berättare: fru Elmqvist
Upptecknare: Viola Gustafsson

Transkriberad uppteckning

46. Om det var nån ring i gräset eller på vallarna, sa de, att älvorna dansat där. Då växte där ingenting. Men jag vet inte, vem som sagt det, eller var jag hört det.

Socken Örby
Landskap Västergötland
Härad Marks hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Älvor

Fler sägner från Västergötland

Se alla i Västergötland »
Örby, Västergötland

Vattenväsen

12. Om man gick till ån en torsdagsnatt kunde man få lära sig spela näckens polska. Man skulle gå kring en kyrka tre gånger, innan man gick till strömmen. Då var näcken framme, och då spelade han en polska. Det var tolv repriser på den, och när tolf- te reprisen spelade, dansade allt, vad som fanns i rummet. Här i ån fanns ingen näck, det var i Storån (Viskan) nere vid Skene. 13. En del slängde i pengar åt näcken, när de gick upp ur vattnet efter badet. 14. Näcken visade sig som en fisk, om han lät se sig. 15. Strömgubben talade de om. Han spelade inte, han sjöng. (I Helsjön ska de ligga mycket pengar. Om de hade nå- gon värk och badade i Helsjön, gick det bort.)

1934 Läs sägen →
Örby, Västergötland

Vattenväsen

12. Näcken spelade, och det fanns de, som lärde sig att spela av honom. Han lockade ner folk till stranden med sitt spel. De skulle kunna ta hans tonar, om de var mycket musikaliska. Det skulle vara nattetid. 16. Näcken visade sig som en vit fru. De kallade det också Vita Frun eller sjöjungfrun. Det skulle vara som en vålnad. Det var bara nattetid den syntes. Det var inte alla som såg henne. 18. Det vet jag inte. 19-22. Nej.

1934 Läs sägen →
Örby, Västergötland

Skogsväsen

23. 29. Min moster bor i Hishults socken i Halland. Hon Talade om, att hon var ute och letade efter sina krea- tur på kvällen. Det regnade, och hon hade tagit sin mans rock på sig. Hon gick vilse, och hur hon gick, så kom hon bara runt. Då tog hon av sig rocken och vrängde den. Då fick hon se skogsnuan sitta på en gärdsgård. Hon var liten som den vackraste docka med ett långt, långt hår. De säger ju det, att om skogsfrun ser på en, blir en förvillad. Så har de sagt här också.

1934 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //