Transkriberad uppteckning

I ett stort berg, någon stans i Veddige bodde en massa troll, vilka voro mycket rika, och det var inte alls ovanligt, att man lånade av dem. Inte långt därifrån låg den största gården i byn, och där skulle mor ysta en riktigt stor ost till jul, som bruk- ligt var förr i världen. Nu hade hon ingen gryta eller kittel, som var stor nog och så kom hon på den tanken att låna av trollen. Och hon fick låna den största kopparkittel de hade. Hon skulle också lämna igen den, men kunde inte komma iväg förrän solen var i sin nedgång. I solljuset, säges det, ha trollen ingen makt. Först hade lilltösen blivit sjuk, och sedan deras bästa mjölkko också, och mor måste ju vara hemma. Emot aftonen begav hon sig av. Men när hon inte kom igen började man bli oroliga och till berget vågade sig ingen. Hon hade utan tvivel blivit bergtagen, det kallades så. Dagen därpå red far till berget men kunde inte finna henne, och han fortfor att rida dit den ena dagen efter den andra, och han höll på i veckor, ja, i månader men med samma resultat. Allt var hopp- löst, och man sörjde henne som död. En gång i början av Aug. månad, / vid den tiden rågen bärgas, hade far haft så brått med att meja råg, att han inte tänkt på sin bortrövade hustru. Men han skulle inte svika henne så trött han än var, och trots att det var den farligaste tiden på dygnet, fruktade han likväl intet. Sedan alla somnat och kommit till ro, smög han sig ut och sadlade sin bäste springare, det var en en vit, eldig, tvåårig hingst, som ingen kunde styra uton far själv, och red upp till berget. Denna gång var hon ute och han lyfte hastigt opp henne på hästen och red bort. Men trollen hade hört hovslagen och kommo utrusande för att se vad som var på färde. De brukade aldrig låta någon fånge gå ut utan tillsyn, men mor hade smugit sig ut då en av trollen öppnat bergdörrren, och gömt sig bakom ett stort sten- block. När trollen nu sågo sin fånge fly satte de efter, och hade så när hunnit upp dem om inte några andra troll i ett närliggande berg, vilka voro avund- sjuka på sina grannar, #### händelsen Dessa ropade nu till fard full hals: "Rid vägen den krokiga och inte vägen den rake !" Då red far över både åkrar och fält, medan trollen inte hade någon makt att komma fram utan på landsvägen, för att nå fram till kyrkan, där hade trollen ingen makt. Men när han red ud över kyrkogårdsmuren, voro trollen så nära efter, att de höggo av halva hästen, men far och mor blevo bärgade. Solen var nära sin upp- gång, och den kunde trollen inte tåla utan måste skynda tillbaka. Men de kommo aldrig fram till berget mera, utan när solen gick upp sprucko de alla i solskenet.