Transkriberad uppteckning

"Näcken" kunde visa sig i vad som helst. Det talade allt farfar om så många gånger, att att folk här i sock- nen hade fått fatt på en häst som skulle vara själ- va "Näcken", Så länge som de hade honom bunden, så stannade han, men så hade de glömt att binda honom, å då hade han försvunnit. "Fôrsgôbben" å Näcken var samma väsen. De höll sig i vattnet. De höll mycket till vid kvarnar- na. Både farfar och flera till honom hade fått mala fort vid flera tillfällen, för att de kastat tobak eller andra föremål till gubben, som var i underhuset. De fick inte mala fortare än han ville. Om han var vrång så kunde de få hålla på att mala en säck säd i flera dagar. Han ställde så att kvarnen gick sönder tag på släng. Så kunde han hålla i hjulet. Men när han var god av sig, så var det ingen ordning på hur / fort den ena säcken efter den andra rann genom "veja". "Sjöråa" (namn på det kvinnliga vattenväsendet) bodde i sjö- arna eller i trakten av sjön. Hon kunde vara både i vatt- net och på land. Jag tror inte det var någon ordning på det. Har inte hört att hon skulle ha boskap, men det var med henne de skulle hålla sig väl, om de skulle få fisk. Det vet jag bestämt, att de gamle hade denna tro. De ville just aldrig tala om henne, för då var de rädda att de skulle förlora fisketuren. Hon var lik "skogråa". Hon hade båt. Om en fick se henne å båten ute på vattnet så blev det bra fis- ketur. En gubbe i Öjeberg hade alltid det till- märke. Kom han hem med mycken fisk så prisade han sjöråa, å talade om hur grann hon var.