KORPSKRIFTEN

...
Meny

Vattenväsen

Berättare: Lars Jonsson (f. 1850)
Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

"Fôrsgôbben", "Näcken" (enl. sagesmannen ett och sam- ma väsen. Uppt. anm.) kunde spela. Han var en stor mästare i den konsten. Han kunde lära en människa att spela. Det var en här väst på skogen, som jag hörde talas om. Han lev- de inpå fars tid. Den skulle ha lärt att spela av "fôrs- gôbben". Det skulle vara så vackert ljud i den fiolen me- dan spelmannen levde, men se'n vart det slut. Det lät som om fiolen hade varit sprucken. Denne spelmannen hade varit till en fors i tre torsdagskvällar i rad. För- sta kvällen så offrade han en svart katt. Han slängde katten ut i forsen, för Näcken skulle ha katten. Han satt på en sten mitt i forsen. Det fick inte vara land intill, utan stenen skulle vara allde- les kringfluten. Till den stenen kunde Näcken ta sig fram. En kväll så tyckte han att det / dånade som om både kvarnen å forsen skulle stu- pa över honom. Men han såg ingenting farligt. Tred- je torsdagskvällen, så kom Näcken å tog fiolen å kramade ihop den med händerna. Se'n så gjorde han fiolen hel igen å satte på strängar å spe- lade. Så fick han sitta på stenen till mitt i nat- ten å höra på spelet. När spelmannen kom hem, så började han att spela. Då kunde han spela allt det "fôrsgôbben" hade lärt honom. Men han fick inte lära bort den konsten till någon som var äldre än han. För om han gjorde det så glömde han kon- sten själv. Det gick inte an att bada i älven förrän en hade kastat stål över. En kastade så långt en orkade. "Näck, Näck, far din var en ståltjuv, nu skall du inte komma närmare än detta rop höres, hoj, hoj." Så mins jag att vi skrek, när vi badade. Se'n var det inte farligt att Näcken kom. "Sjöråa" var i bäckarna å sjöarna. Hon sprang / efter bäckarna om kvällarna. Det var inte rådigt vid en bäck efter solen hade gått ned. Om en skulle klara sig då, så skulle en ha stål med sig i fickan. Bäst var det om en hade en stålbit häng- ande om halsen, innanför skjortan. Om hon hade boskap vet jag inte, men hon kunde stänga fisken, så att inte den gick i fiskedoningen. Om det kom smuts i näten, att de blev trasiga, men ingen fisk i dem, det fick hon skulden för. Men det gick an att ringa in fisken för henne. Då skulle en fara runt den platsen en skulle fiska på tre gånger motsols å ha en dödskalle med sig. Barnen skrämdes för att "sjöråa" kunde vara i käl- lan el. dammen.

Socken Norra Ny
Landskap Värmland
Härad Älvdals hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Vattenväsen

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR
MIMER //