Jag skulle vakta på "kolringen" på en kolbotten en gång när jag var på 13:e året medan kamraten sov. Men jag var rädd o våga inte gå ut. Då lätte det på dörra en gång, men desto räddare blev jag, så öppna det dörren en gång till o så ännu en gång till. Jag blev mer o mer rädd, men till slut väckte jag kamraten, vi gick ut, då var nästan hela kolringen nerbrunnen. Det där va nån "råna" i jorden, det fanns ett kärr där i närheten. Men sånne bottner gick det / bra att kola på. Men de ser ingenting o inte taler det. En gång söp de o levde där i kojan, då tog det hela dörren till denna o kasta ner i kärret där. Den här bottnen var vid Edet i Rudskoga.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
