Transkriberad uppteckning

En havande kvinna skulle inte äta ägg; då fick barnet då- lig andedräkt. Sådant som djur hade rivit, t. ex. om en räv dödat en höna, skulle hon inte äta av. Att barn pinkade i sängen berodde på, att modern hade förhållit sej, när hon gick med barnet, inte pinkat, när hon behövde det. Hon skulle inte se genom ett nyckelhål eller ner i en butelj; barnet blev vindögt. Inte stå vid en dörr och lyssna; då blev barnet en nyfiken människa, som vill vara allestäds och lyssna. Aldrig snatta något; då blev barnet tjuvaktigt. Inte sitta där en varm kaka legat; barnet fick märke i än- dan. Inte döda en orm; fick hon se en orm, skulle hon ta med handen på marken, annars blev barnet ormögt, och det kan inte botas. Gick hon under korvadropp, fick barnet sår i ändan - / då skulle de tvätta det i ändan med spad, när de hade kokat korv. Och emot skorv har de nyttjat att tvätta bar- nen i huvet med urin. Kistenaglar fick barnet av att modern hade suttit nära en likkista eller rört vid en kyrkedörr. Min äldsta tös fick en röd fläck på käken. Jag undra- de på den fläcken, vad jag skulle göra med den. Det be- rodde på att farsan ( Johannas man ) fick så ofta näsblod, och jag hade blivit rädd och tagit hastigt på min käke. Men en gammal mor sa mej, att jag skulle försö- ka få navelblod av ett oäkta barn i en klut och tvät- ta på. Det var en flicka, som fick ett oäkta barn, och jag talte vid den, som skulle vara med och ta emot bar- net, och fick navelblod och tvättade på med det. Den kluten hade jag undan och gömde. Det var en pojk, som kastade blåbär på några töser, och en av dem fick ett barn, som hade en blå fläck i pannan. Men jag lånte henne kluten med navelblod, och när hon hade tvättat på med den, gick fläcken bort. / En sölverpeng brukade de gamla gummorna lägga i det förs- ta badvattnet, och när barnet skulle döpas, skulle den som höll fram barnet ha lagt en tvåkrona på barnets bröst. Hon kallades gunmor eller gottmor, hennes man gottfar. Det var oftast nära släktingar till barnet. De ville inte att gunmor skulle vara havande; det kun- de både det ofödda och det nyfödda barnet få ont av, om hon blev upprörd. Hon skulle läsa Fader vår och Välsignelsen, innan hon gick. Hon skulle springa för att barnet skulle blir raskt. Hon fick inte lägga ifrån sig barnet och inte prata med folk på vägen. Hon fick inte vyscha det, när det skulle döpas, för då blev det besvärligt. Hon skulle lä- sa efter, vad prästen läste. Skulle både tös och pojk dö- pas samtidigt, skulle tösen döpas före pojken, annars fick tösen skägg. Skrek barnet, blev det en sjungare. Hon skulle vända sej till karlsidan, då det var färdigt, för då skulle barnet bli ordningsfullt, och det är en gammal sed, och så skulle la -om det var en tös - tösen bli i karl- tycke. / Hon skulle lämna barnet till fader och säga: " Här får du en kristen i stället för en hedning. " Han skulle ha barnet en stund, och sedan skulle det sova i dopklänningen. Då barnen döptes, satte de en hop silverspännen på den bröst och något av silver i dess mössa. Det var vanligt att man kallade upp morföräldrar och far- föräldrar. Bengt kunde bli Birger t. ex; det skulle börja lika. Ett sjukligt barn, som var dött, skulle inte kallas upp. Skrek ett barn mycket, var det oroat av något. Då skulle man läsa Fader vår över det eller lägga en bok eller ett blad ur en bok i vaggan. Badvattnet skulle inte slås under bar himmel utan i lagårn eller så. Tänder, som tappades, skulle barnen själva kasta på elden och säga: " Får jag en gulltand i stället för min bentand ! " Då skulle det få starka tänder. Frågade barnen, var de var komna ifrån, svarade man, att de var hittade i en bäck eller sjö. De fänade alltid spädbarn i gammalt linne, för det / var inte bra att ta något nytt till barnet, och så var ju gam- malt linne lenare än nytt. " Sicken en haja ! " sa de om en kvinna, som inte hade gått i kyrke ännu. En mor, som fått barn, skulle tacka prästen, innan hon tog någon annan i hand. Barn didde vanligen ett år. Vet inget om faran av att dia över fastor.