Transkriberad uppteckning

Jag bodde jämte en i Amerika, som var från Tiveden. Vi satt tre stycken vid ett bord, och en frågade honom, om han kunde få se sin hustru, som var kvar Sverige. Ja, han (den från Tiveden) satte ett glas vatten i mitt på bordet, och sen tog han kortleken och mixtra´ med den undan för undan. "Se, nu kommer hon snart, men du får inte säga ett ord12 sa han. Söderman, som skulle se sin hustru, fick se att det började bubbla i vattnet. Det var själve den onde, som var framme, na- turligtvis. Då sjönk Söderman tillbaka i stolen och var nära att dö. När han sen kom till sej igen, tog han kortleken och kastade den på elden. Det kom en dansk till honom och ville han skulle se i hans hand, vad han hade farit över. Han följde de små strec- ken undan för undan. "I har ett barn i Danmark", sa han / först. Lite därefter sa han: "Och här är så mycket, som jag skäms för att säga." Den karlen var son till en gubbe på Tiveden, som kunde bota alla kreaturssjukdomar. Han hade lånat ett ben från kyrkogården på livstid. Med det kunde han bota till och med dödsdömda kreatur. Fick han vara ensam med kon en stund, kom han ut se´ n och sa: "Nu ä koa uppe."