I Vallen i Våxtorp hade de en gårdsfogde, som var alldeles för sträng, och till slut så slog dagsverkarna ihjäl honom, men sedan gick han igen och ställde till ofog. Han var alltid fram- me och skruvade av hjulen för folk, då de var ute och körde. En gång, när prästen skulle till julottan, var han framme och skruvade av det ena hjulet, men prästen kastade hjulet i vagns- häcken, och gårdsfogden fick springa bredvid och hålla i hjulaxeln, medan kusken körde för brinnande livet. När de kom 300 famnar från kyrkan, läste prästen ned honom i en källa. Sedan skulle han ta ett steg mot kyrkan varje år för att komma i vigd jord, men vart skottår skulle han ta ett steg tillbaka, / och inget steg fick vara längre än ett tupp- fjät. Prästen lovade, att när han kommit fram skulle han få börja härja igen. Fogden hette Pål Rasmusson, och han är inte framme än.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
