Transkriberad uppteckning

Här nere där vi har vårt elektriska kraftverk var kvar- nar i min barndom. Där var åtta kvarnar i den strömmen härnere. I en kvarn spöka det. Den brände upp varenda julnatt. Nå, så var det en person som skulle passa på kvarnen en julnatt. Nu hade de så där var eldstäder i kvarnarna, så de kunde lägga på och elda. Där hade han en järnstång i elden. När han satt där och hade lagt på ved och brände, öppnades dörren och där kom ett troll in. Först frågte det honom, vad han hette. "Jag heter Själv", sa han. Sen sa det "Glävsa läppar" - de skulle se vem som hade störst gap. Jo, det var han med om. Han tog fram sitt järnspett och körde i munnen på trollet. Sen sprang han hit åt Greggered. Trollen efter - där var flera stycken. Så frågte de andra, vem som bränt ´en. "Det har Själv gjort", svarte trollet. "Ja," sa de andra, "Själv gjort får själv ha´t". Trollen skulle bo här borta i Knipered. Nå, så var det en an- / nan gång. De hade mycket svårt att få malet då, så det fick ske sent på nätterna ibland. Så var det en från Skår som hade varit å en natt och malet. När han gick hem, gick han förbi ett berg de kallar Knipa. När han hade gått en stund, satte han sej och vila och la säcken i jämte sej. Då fick han höra, hur det ropte mellan bergen - från det ena berget till det andra. "Bror, låt mej låna din kittel, medan jag kokar den skrotten som sitter utpå stenen." Han misstänkte, att det var han och kila ner åt en vattenpöl och tvätta sej. Och sen sprang han hem. Den andra dagen gick han och skulle hämta sin mjölpåse och då var den sönderhackad. Ute vid Lindome kyrka i Klockaregården skulle det förekom- ma, att de lånte av varandra - klockaregårdsborna lånte av trol- len och trollen av klockaregårdsborna. - Förr brygga de alltid drick själva. Så var dei i Klockaregårn de hade brygget. Om de då hade lagt något kors av halm i bryggekaret, skulle inte trollen ha makt att stjäla dricka. Nå, på kvällen kom där en trollkäring in och skulle stulet drick. Men när hon då förstod, att där var lagt ett kors, blev hon så förskräckt / så hon kasta både oket och spännerna. Och det skulle vara kopparspänner. Och de fick de behålla i Klockaregårn.