Transkriberad uppteckning

Skogsråa, de var ihåliga alldeles som baktråg baktill. När min pappa tjänte på Bolås (Sätila) brände de kol. De hade lagat till milan och skulle bränna om natten. När de kom dit och hade tänt upp eld, kom där ett fruntimmer och ställde sej mittför elden. Men hon vände ryggen till elden, så de kunde inte se henne baktill. Framtill var hon grann som ett annat fruntimmer. Men pappa tyckte han såg genom elden, att hon var alldeles som ihålig. Den här "Bolåsen" fick inte undan henne. Men till slut tog han rakan och körde till henne med den, så hon flög rakt i elden. Hon blåste till så alltihopa for "till vägs" (bort) - elden och bränderna och alltihop. Så de fick gå hem; de hade ingen- ting att bränna mer. Skogsråa, de följde efter karlar, det hörde jag. Det var en som hette Anders Lindgren. Han var utför ett skogsrå i Gäddhulta skog i Sätila. Hon följde efter´n. Men så var där ett ställe, och han / gick in där, och då blev han å med henne. Om man blev vilsen skulle man vränga skjortan, så hjälpte det.