Transkriberad uppteckning

Det värsta spökeriet här har varit var på Balgö. Det var ett fartyg som förliste och liket av en sjöman flöt i land. En av bönderna på Balgö - de kallade honom Pål-Ola - och hans drängar hittade liket och de fann en lapp, och på den hade sjömannen skrivit, att han ville bli begraven i Kristi jord och att den som förde honom till kyrkogården fick behålla det han hade. De gräv- de ner liket i sanden och tog både klädeerna och allt annat de fann i dem. Men sedan blev det et sådant spökeri i deras hus. De fick inte behålla påbråjsla (påbudslan) om nätterna, när de låg. Fruntimmerna hade blomkvastar i barmen, och det ryckte ifrån dem dem. Och de löste kreaturen i lagården. Det hade det en klok gubbe från Grimmared att han skulle göra bort spökeriet. Jag var väl femton år då. Far och vi satt och skämtade om det och undrade, om gubben skulle kunna / göra något. Då blev det ett dunder över oss så förskräckligt. Det var säkert den döde sjömannen som hade en ssådan makt. Men så kom en finne hit och min bror och jag rodde honom över till Balgö. På natten träffade finnen sjömannen, som sa: "Jag vill ha mon röde rock, mina strumpor och mina strumpefiler." Sedan frågade finnen honom, varför han gick igen och spökade, och då svarade han, att de hade ta- git det han hade men att de inte hade forslat honom till Kristi jord. Så ville finnen veta, var de hade begravt honom, och då följde den döde med honom ut till stranden och visade var han var nedgrävd, och där satte finnen sin käpp. Dagen därpå tog finnen med sej bonden och hans drängar och grävde upp sjömannen, och sen forslade de skelettet till kyr- kogården i Torpa nattetid, för att det inte skulle oberveras. De hade inte någon präst till att läsa över det, och det behöv- det inte heller. Sedan var det slut med spökeriet på Balgö. Det är nog trettiofem år sedan nu. Samme finne var i Årnäs. Där hade en hustru dött och bonden hade tyckt bättre om pigan och gifte om sej med / med henne och de fick barn ihop. Men han var orättvis emot de barnen, han hade med den första hustrun, och därför gick hon igen och spökade. Finnen talade med henne, och se´n sa´ han åt bonden, att haan fick göra rätt mot sina första barn, så skulle det bli lugnt. Och det behövdes inte mer, än att han gav dem det de hade rättighet att få, så slutade deras mor upp med sitt spökeri.