Transkriberad uppteckning

Min farmor talade om, att förr skulle de alltid lägga ett okokt ägg i vattnet, när de badade ett barn förste gången, men jag frågade inte, vad de hade för mening med det. Var det en pojk, tog fadern det och satte det på ryggen på en häst så fort det var i ordning; det var för att han skulle bli säker till att rida och djärver på hästar. Hade barnet fått ta på en hund, innan det tog på en katt, så hade det gott kött att läka. När barnet skulle döpas, skulle det ha ett "bokablad" i lindan, så fick det gott för att läsa. Nej, aldrig någon peng. "Gummora" fick aldrig ha annat än sina egna kläder, när hon bar ett barn till dopet - hade hon lånat något plagg, skulle barnet bli svårt till att låna och vilja ha det som andra ägde; det skulle t.o.m. kunna bli tjuvaktigt. / När hon kom hem med barnet, skulle hon lämna det till fadern och säga: "Jag lämnar dej en kristen i stället för en hedning !" sedan skulle barnet sova i den vackra svepningen. Döptes en pojk och en flicka i samma vatten och de sedan inte blev gifta med varandra, så blev en av dem ogift. Uttrycket "skägga ner vattnet" är känt, men man var inte noga med om pojken döptes före flckan eller tvärtom. De sa till mej, att jag var hittad i Nissebäck på Balgö. Jag gick vid den bäcken och letade efter småbarn, när jag var liten. Att barn blev rödhåriga skulle bero på att modern hade tittat i eld mycket. Ett blått märke i ansiktet kallades lungemärke. Det fanns en pojke i Derome, som hade ett lungmärke på käken. Hans mor hade varit med och gjort vid inälver, och hennes man hade kas- tat lungan på henne, och pojken fick den på käken. Bara hon inte hade tagit på sej, så hade de inte behövt hända. Hade de en sprucken träsko unders sängen, skulle det bli en tös. Barn som var födda "när böckera va öppna" - under gudstjänsttid - skulle bli i syne och kunna se spöge. / Håjen var kvinnan, innan hon gått i kyrke. Gick hon ut, skulle hon ha stål och brännesten på sej. När prästen kom till kyrkan, hälsade han på alla men inte på henne. Han skulle inte ta henne i hand, förr- än när han tog henne i körke. Hon hade med sej nelliker, socker och karameller och bjöd alla i samma stol. Gå dit och nista brukade de göra - de hade med sej sockerkaka och småkakor till barnaföderskan och hennes familj. Kom en karl in på ett ställe, där de hade ett nyfött barn, "miste han hatten." Då skulle han betala en femtiöring till barnet för att få igen den. Förr hade somliga många par faddrar - alla faddrarna gav barnet faddergåva. Var det ett fruntimmer son var i lag med karlar och det inte blev något barn, så skulle de slå till henne med en käpp, som de hade dödat en orm med, så blev hon med barn näste gång. Båda bäragumman och faddrarna skulle läsa efter vartenda ord som prästen läst, så skulle barnet få gott för att läsa och få tur med allt. Segerhuva, det var lyckligt att vara född med en sådan. Den togs till vara. Min mormor hade vare på sin segerhuva och hade i en / dose i sin kisteläddika på vinden. En skall tvätta barnet så väl så att det mistar allt håret. Det skul- le inte vara gohälligt för barnet om det fick behålla "håjnahåret" (hedningahåret). Det var en mor i Ösra Derome som räddade en höna, som höken hade huggit sina klör i. Hon var havande då och och utav det blev tö- sen felaktig så hon har ingen styrsel i sina fingrar; de är mest som klör (klor). Missfall - de skulle försöka få ta prästen i hand. Småpojkar fick ha klänning för tills de var tre år; då fick de byxor. Det var att de skulle var lättare att hålla dem rena. De skrämde barnen för brunnskäringa - aldrig att någon äldre trodde att det fanns någon sådan. Gamla farmor var noga meda att vi inte fick röra vaggan, när hon var var tom.