Transkriberad uppteckning

Kvinnodräkten. Fruntimmerna använde trinntröja med en krage som gick ner och knäpptes efter midjan med skärp om. Trinntröjan var av kläde som de köpte, eller av valmer, som de vävde själva. De an- vändes först till kyrkan, och sen de var slitna, till vardags. En del hade sködatröja med ronker på axlarna, åtsittande med ett litet sköd (skört) baktill och vid sidorna. Det var alltid ärmar i trö- jorna. Den var av hemvävt värken, mest brun eller svart. Värken - det är linväv till varp och ullgarn till väft. Ibland kunde de ha ullgarn till varp också ! Kjortlar hade de av samma tyg som tröjorna. Livstycken med snören hade de när de gick till kyrkan om som- maren - då gick de barärmade och hade sölkeschalett om halsen Kåba hade de haft lång före min tid. Jag såg aldrig nån kåba, men den likna en krage; den rade nog ner till knäna. / De gamle sydde pälsar av fårskinn och fodrade dem med värken eller kläde, skinnet inåt och tyget utåt I vardagslag hade de oklädda pälsar, både karlar och fruntimmer. De kunde användas "te väl´ så länge de var nya och vita. Förmögna personer hade två pälsar, en bättre och en sämre. I Lindås i Ås socken bodde en gubbe som var "skinnråjnare" och beredde skinn åt folk. På huvudet hade de gamla kvinnorna ofte skålemössor med lin - inte något huvudkläde över dem. Men när de gick till nattvarden, hade de vita huvuddukar och vita förkläden. De gick vanligtvis till natt- varden var annan söndag det var nattvardsgång, och det vat det var 6:te söndag. De som var rätt gudfruktiga gick la var gång. Schal hade de inte förrän 1840-talet, och de första som skaffade sej schal, de var högmodiga. De vävde sina schalar själva då. Särken var mestadels av linne, men många gamla hade nerdel av blaggarn. Underklänning och väst var av värken, fodrad med linne, eller ock stickade de hela underklänningen. Byxor var inte randiga, med linne till varp och bomull till väft. / Valmer till karlarna gjorde mina gamla fastrar. De kunde väva med ullgarn både till varp och väft, men det var inte många som kunde spinna ullen så att den höll till varp. De låte rogga - skicka- de tyget till fabriker så det blev likt köpetyg. Gamla gubbar före min tid hade knäbyxor av skinn; jag så sådana byxor. Långstrumpror hade de; de var för det mesta blå och så fint bund- na. Så hade de skor med granna spännen. Alla hade strumpeband som de flätta´ te och plockade. Sködarockar hade de gamle haft före min tid, och de var för det mesta blå. Jag såg aldrig någon med en sådan rock. Hattar - väldigt höga ullhattar hade somliga karlar. De var svarta, inte blanka, köpta i stan. En del hade blankhattar. I arbetet ha- de de mössa - de sa för det mesta hätta. Det fanns skräddare som kunde sy sådana mössor. Det var skärm på dem. På sommaren hade karlarna oftast hattar, som var flätade utav halm. I Värö fanns två gamla gummor, som flätade halmhattar. Det var olika färger i dem. Jag minns en av de gummorna. Hon gick på vägen, flåsade ihop ett rött och ett ofärgat halmstrå, och sen tog / hon vara på flätorna och sydde ihop dem till hattar. Förr fick pojkarna strax långbyxor när de var tre år. Flickorna hade klänningar av värken med ärmar. De gick med flätor tills de var konfirmerade; se´n la de upp flätan i en tulle i nacken. Förr var fruntimmerna så noga med sina kläder; de hade dem alltid i sin kista. I håbbart var de knappt några andra möbler än fruntimmernas kistor; de hade var sin. Karlarna hände sina kläder på väggarna.