Ett barn, som kastade nekarna till den som ladde, kallades stab- bakråka. Lokatten var det ett tal om - man satte en prägel om nacken på en annan och sa: "Nu ska du få känna på lokatten." Ej tal om lokatten. De tog var strå - lämnade inget till hafsfrun e.d. Har inte hört talas om att man skulle "kritta haren" o.d. Skörlakatt gjorde de av några halmstrån och bar till en bonde, som inte hade "rodlossat" (tagit av säden), satte den på åkern intill säden som inte var avtagen på. Det tror jag inte ar slutat med än. Har inte hört att sködekatten skulle äta av grödan och göra den odryg. Stäjlakanna - husbonden la´ en flaska med brännvin i de första neker- na för att folket skulle vara mera måna om att tröska. På smärre / ställen brukade de ha tröskat färdigt till jul,, på större till Kyndels- mäss. När pappa var ung, hade hans far en tröskare från Mark som stod och trosk hela dagarna för tolv öre om dagen och maten. Det var på 1840-talet. Från Småland kom flickor hit och hjälpte till med skörden. När de skulle rensa hörn i basta - det kallades att klöfta - gick de och "gjorde hytte". Jag var borte i attan sögnadagar i rad, började klockan 3 på morron och höll på till 6 på kvällen. - Nej, de hade inga klöfteser här från andra trakter.
Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.
