KORPSKRIFTEN
...
Marknad
Logga in
Meny
Folktro & Sägner Lindbergs, Halland 1937

Farsoter

Berättare: Albertina (f. 1849)
Upptecknare: Carl-Martin Bergstrand

Transkriberad uppteckning

På Lindhov ville kalvarna gärna störva (dö). Till slut grävde de ner en levande kalv i lagården för att de andra skulle få leva.

Socken Lindbergs
Landskap Halland
Härad Himle hd
Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)
Licens Creative Commons (CC-BY)
Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning
Scannat arkivblad: Farsoter

Fler sägner från Halland

Se alla i Halland »
Lindbergs, Halland

Troll

Åskan har slagit ner i bergen och dödat trollen. Min styv- mors mor hade sett två bergtroll uppåt markerna en gång hon var ute och molka´(mjölkade); det var fruntimmer det ena och karl det andra. Eller var det skogsrå ? När de vände ryggen till, var de ihåliga som baketråg. Hon fick inte ont av det. Det är ett berg vid Tuvmösen bortanför Stallsås. Där har bott troll förr i världen. De gamle talade om ibland att de som gav dem något fick mer igen. De fick låna både ett och annat av trollen och hade inte ont av dem. Förr var det troll nere i Attorp, för där var en lycka, tal- te mamma om, som trollen alltid kom och skördade på, när där var säd. Så var det en dräng som la sej i försåt och skul- le se vem det var som skördade. Trollen kom och skördade och gjorde allting i ordning. Men se´n var det ett troll som sa: / "Plocka väl i skär å´strå, men den som ligger på råjna (renen) ska du skära å´böjna." (beben) Drängen upp och därifrån i en hast. Se´n kom aldrig trollen dit mer och skördade.

1937 Läs sägen →
Lindbergs, Halland

Tomtar

Go Nisse, det är la här ingen som har nu. De har sagt att han kunde dra både säd och pengar och allt möjligt. Han skulle ha samma mat som folket att äta; de skulle ställa det på sådana ställen som han plädde å gå; försummade de det, så drog han mår (mer) därifrån än han hade burit dit.

1937 Läs sägen →
Lindbergs, Halland

Gastar

En som hette Lelle Skött gick och jagade både söckendagar och söndagar. En söndag gick han över Bönarps sjö; det var om vintern medan isen låg, men den hade börjat smälta. Han gick och sjöng, men rätt som det var sack han ner och drunknade med gevär och jaktväska. Det var när jag var två eller tre år. Den hane vi ofta hört mot regnväder. Mina föräldrar skulle gå åt bastan en morgon tillia (tidigt) och "ponnbryda" (de bröt hör och fick betalning efter pundet.) Då fick de höra Lelle Skött, och de blev så "angsna", så de gick inte åt bastan. Så var det en i Attorp som gick och skulle dränka sej i Rya sjö, det var Gunnes Johans far. Han hade tagit en sten om nacken för att han skulle komma ner. Mamma var på kullen intill den sjön och plockade kröser, och då fick hon höra / plomsandet i sjön; det var samma ljud som han hade gett i- från sej. Jag hade en karl till hjälp. Han hörde samma ljud från Rya sjö, och det var mitt på dagen. Det var mot oväder. Det var som varsel. Gasten - det var nog någon som tagit livet av sej. Där han hade sitt tillhåll kom han ibland och flög emot dörrarna och dönte. Om man härmade honom, blev man gastakrammad; då skulle man röka sej med tändstickor med svavel.

1937 Läs sägen →
Utforska fler sägner & folktro
MIMER // Kunskapsassistent KLAR