Bällefors, Västergötland
Novellsaga
Före min tid fanns det tjuvar, som hade sina nästen el-
ler jordkulor i de stora skogarna. Det var en flicka i Bellefors,
som kom bort, och det var ett tjuvband, som hade tagit henne
med sig till en underjordisk koja på Palstorpamon. Hon var
hos dem i sju år och fick sju barn. Det första hade fått leva,
men de övriga hade de dödat. Så var det en gång, då ville flic-
kan gå till kyrkan i Bellefors. De ville inte släppa iväg hen-
ne, men hon bad så enträget. Då sa de, att hon skulle få gå,
om hon lovade att inte tala vid någon människa, och det lovade
hon. Hon kom till kyrkan och ställde sig utanför, där det stod
ett fönster öppet. Så talade hon till väggen och talte om, hur
det förhöll sej. Sen sa hon: "När jag går hem, så släpper jag
gryn på vägen och när jag kommer till skogen, lägger jag ett
halmstrå här och där. Det var fullt med folk i kyrkan, och
/
de hörde, vad hon sade.
När flickan hade kommit tillbaka till tjuvanästet, så var bara
själve stortjuven hemma. Hon satt och löskade honom. Så hade de
en hund, som de hade skurit tungan ur munnen på. Hunden låg
ijämte dem, och han hörde att det började rassla utanför, och han
småmorrade. Då säger stortjuven: "Vad är det med hunden, har du
röjt oss?" "Jag råkade röra honom med foten", svarade flickan.
I detsamma rycktes fdörren upp och en hop folk strömmade in.
De tog tjuven och gjorde över ände med honom och tösen blev fri.
Men den pojken, de hade, han hatade dem för att de kom och
tog hans pappa.
