Transkriberad uppteckning

Sådana var vanliga förr på nordberget det fanns knappast någon av de gamle utan de hade haft med dem att göra. De kunde omskapa sig på många sätt, i sitt naturliga tillstånd voro de gamla och skrumpna ihåliga bak som en upprest svinaho och brösten hängde så långt ner så de var bäst av med dem när de hade slängt dem över axlarna. Men var där någon karl de ville åt kunde de skapa sig fagra och granna. De förvillade folk som var på berget och ej hade något gudord på fickan, den som hade en flint- flisa som likna en pilspets på sig kunde gå säker. De kunde och skapa sig som bekväma stubbar i skogen och den som vilade på den sådan stubbe var olycklig för hela sitt liv, han blev fästman / Larsson Lerdala Skogsrå 2 åt Rået, och en skogsvela som aldrig blev någon ordentlig arbetare. De som jagade på berget borde hålla sig väl med henne för hon hade makt att ställa vilt framför bössan. Den som kunde få ett loöra kunde höra var hon befann sig och vad hon hade i görningen, om man hade ont av skogsråt så var enda sättet att skjuta henne med en vigd kula, det var en kula av metall från kyrkan och till förladdning skulle tagas ett psalmboksblad. När bönderna for till kvarnen i Karlsfors tjuvåkte hon med det kunde de förstå av att hästarna blev löddriga i utförsbacken, men de kunde inte se vad det var förrän de gjorde en ögla av draglinan och såg genom. I Björna backen bodde en gubbe som en gång skulle ner till kvarn, han fick ett sådant rå på en gång som han såg genom draglinan, hon for emeller- tid tills skogs när det kom en främmande karl / Larsson Lerdala Skogsrå 3 emot skjutsen. Och den främmande for efter, om en stund kom han tillbaka och satte sig på skjutsen, bonden hade under tiden de voro borta hört ett hiske- ligt brak i skogen, det gnydde och brakade så att den värst storm inte dånade värre. Bonden förstod att karlen var skogsfolk också. Främlingen sade när han satte sig på skjutsen "piskade jag inte henne bra du", jo det gjorde du men piska henne mer du, sa bonde "kanske det" sa främlingen och for iväg. Och bonden körde för brinnande livet sin väg