Folktro & Sägner Skillingmarks, Värmland 1938

Trettondedagen och Knut

Berättare: Sven Nilsson (f. 1859)

Upptecknare: Ragnar Nilsson

Transkriberad uppteckning

Inga vissa antal rätter. Det åts den dagen som på de andra högtidsdagarna under jul. "Trettondag klätt gör jula slätt. Tjugondag Knut kör jula ut." Tjugondag Knut var det slut på julen. Det blev att klä av julgranen och köra bort den, so- pa golvet och lägga undan sådant en hade haft framme för julen. Så börjades arbetet. Spinnrocken och kardorna kom fram och det blev vardag med en gång.

Socken Skillingmarks

Landskap Värmland

Härad Nordmarks hd

Arkivinstitution Institutet för språk och folkminnen, Göteborg (AFG)

Licens Creative Commons (CC-BY)

Originalpost Visa på Isof Folke

Scannat arkivblad

Originaluppteckning nedskriven för hand under 1800- eller 1900-talet ur Isofs samlingar.

Öppna i full upplösning

Scannat arkivblad: Trettondedagen och Knut

Fler sägner från Värmland

Se alla i Värmland »

Skillingmarks, Värmland

Karlstads Tidnings pristävling Bondens år

(I vänsterkanten står: angående första frågan) mycken snö och rim på skogen i, varslar (advend) betydde ett godt år med god skörd så var det en sed på Julottan att den som kunde komma först hem från Ottan skulle få in skörden först, å även om det var långa å frodiga istappar från takdropp i första Adventen skulle det bli god skörd med lång hafre å dito gräs, sämre år vid vårar- bete någon fast dag hörde jag inte vare sig olika sädesslag men jag hörde att det skulle vare rätta tiden när löven på björken var var såpass store som musöron, vår vete sådde de naturligt vis först för den tarvade det längsta mogningstiden vår råg såddes ej här på min uppväxts tid men regel var att att vårbruksarbete skulle vara färdigt Skackelfolsdagen (urbanus) 25 maj sedan skulle det ej bli moget Så harsla sädesärlan sågs den gående i mot en, så man såg henne i bröste, varslade det om godt men såg man henne gå från en, så man såg hennes bakdel, så var det inte så bra, å flög hon högt så skulle det bli långt, lin, å flög hon lågt skulle det bli kort; vad det menas med våroxen eller vårhäxan det kunde väl inte vare såhöuken (?) som var en den gamla tidens första vårfågel, å en annan sed i vår harvningens tid när man skulle vila å ta dragaren i från skulle man kasta skacklorna i kors så inget ondt skulle kunna bekomma arbetet Stort värde sättes nog på om islossningen drog åt söder då var det bättre å ha kornet i bua, men kom den söder i från, det var ett godt budskap angående det första som skulle såss / skulle man inte vänta till afdags med att så å jerna i med värs, medvind några särskilta seremonier vi gödselköring var her omkring inga men att gödselstaden skulle inte bar skrapas det var ju en regel å i söder vind var den bästa i såtiden frågan 7. om det var några olämpligdager i vekan, här brukade de å kalla dem för förkasta dager men det var ingen som förkaste någon dag i vårbrukett (tempruturen) varmt eller kalt i såtiden maj kulde ger bondens lader fulle F. 9. någon skillnad på ny och nedan hörde jag aldrig talas om F 10 angående att äta och dricka något särskilt hörde jag aldrig om men hästarne skulle fodras väl = 11 Sånningsmannen skulle var glad i att arbetet gick = 13, det förekom ofta att Kvinnor sådde men inte för särskilta sädes slag = 14. med afseende på hur tjockt det skulle såss vete å byggkorn skulle de vare ett korn i kofale det vill säga i efter dess ytinnehåll af kons fot = 19. för att skydda åkern och främja växtligheten så skulle de om midsommar natten gå in på grannens mark å dra ett lakan på marken i daggen så det blef blött sedan skulle de gå in pa sitt å vrida ur lakande det vatten som det innehöll så skulle vaxtligheten frodas. = 24 plog å harv skulle väl ren göras hade de något som var lämpligt så skulle plogvältan smörjas, men något särskilt kalas hörde jag aldrig förekom här utan var man var glad öfver att vår arbetett var färdigt / f 27 sän kom slåttetiden, någon särskilt dag med dess början hörde jag aldrig men så var det att rätta sig efter när kommel var färdig å att klövern var i blom å en måndag sågs vara den lämpligaste dagen att börja å det tidigt på morran f 28 ständigt så ansågs det att vara lätt klädda så de kunde arbeta lättare fr 29. att lemna några strån kvar i slåtten hörde jag ej talas om vare sig potatis stånd eller äpple f 30 kvarstående strån på åker å äng de kallades här för sjongare f 31. vad slags liar som mest användes var dala liar, eller vasshammar liar, brukade de kalla dem de skulle vare de vassaste å de skulle förvaras väl efter slutad slått f 32 best var att ställas af mejning i medsols och med vär fr 33. lökt skår var vid slutet å fästmans skår var väl den första å gråtar skår var när man skar det sista stråna på åkern f 35. några särskilta talesätt eller annatt hörde jag inte men altid fick man en kritik af den som tog upp och band nekerna att det var regrält, f 36 på min trakt här omkring förekom inga seremonier vare sig första eller sista lasset fr 39. att bli den siste att binda en nek ville de förstås inte men skulle inte bli gift det året fr 40 den sista neken kunde gärna bli större än vanligt å kanse någon gång mindre men någon särskilt med den hörde jag inte f 41. att kasta nekerna på åkerrena jorde man inte, utan lade dem längs med der man hade börjatt skära. f 42 om någon fick ont i ryggen eller armarne måste han vila sig ett tag - f 45. när slåttern skulle vara färdig var den 16 Augusti Brynolv sen skulle inte lien bite då skulle slåttern vare färdig, ett samman hang / med slåtterarbete var, att nar man skulle gå å vänne eller säte skulle man inte bäre riva på axla för då skulle vår havregröte åt sö tale å slöe folk å vad det beträffade när all skörd skulle vare under tak å inne var meckelsmöss mekaeli fr 47. när all skörden var inbergad skulle det vare skårgäll, då fick var och en i fameljen en för tillfället bakad fin å tjockare kake med utklent smör på så kallade klengås en hel klengås vardera å det vankades (rättat till "felades") inte bland gubbarne en sup heller tröskningen f 49. när 2 man tröskade lades en rad med hafreneker med roten åt ett håll längs logafvel, tröskarne stod på passande afstånd från varandra vända mot varandra å slog med sina tröskslagor och vände å slog tils konet var ur tröskatt halmen blef liggande efter ena väggen tils de hade arbetatt en 10 snes sen skok de halmen ren å hade den åt sitt rum det passade aldrig mer än 2 man i lag men tröskningen skulle göras på ottan vid en töre brase i ene hörnet å logen på en stor stenhäll men på kvällen tröskades aldrig för att inte tomtarne skulle störas tröskningen skulle vare färdig till Lusse lusia jakt fr 61. med afsende fåglar som var omöligt att dödas män far var ond på vår skytte orrelek di var 2 man en orre satt i passande skotthåll på en krokig björk de sköt var sina 4 skott pån men då blef han röd å blank som eld men stille satt han då de gick, den orren fick sedan vara i fred, å var bössan skämd så skulle det försökes å få en orm att gå längs med den, men det karnse (rättat till kanske) var flera medel der för, i ett sätt var bra att man tog alla haglen i munnen inan de släptes i bössans myning / f 66 = 69 det före kom ofta att de klädde ut en lussebrur (med blyerts ovanför: luciabrud), karnse (överstruket och rättat till kanske) till gick efter tycke å smak men gammal var seden till baka i tiden att vare ute på lussenatten kunde att tomtarne eller "tusser" som de kalla ha sina spel med både inom å utom hus tussarne brukade gärna å härme efter om något gjordes efter solnedgången så det var best stå godt med dessa (i parentes ovanför: att det härmades efter på natten) osynliga element /72 Husdjuren hade man ingen fast dag för ut släppning i bete men en gamal sed som hör härtill var att ingen skulle få Hugga eller tjelja (rättat till tälja) så det blef kaser på skär= torsdag, (med blyerts: ty om det) skulle det hända att någona af Kreaturen gick över dessa kaser, skulle de bli Halta och dåliga å för att skydda och få besta nytta af de samma skulle de ta en gammal teljkniv å sätta (tillagt med blyerts: i) grannerns laggårs vägg en torsdagsnatt å sänra (med blyerts ovanför: sedan) skulle de mjölka den å tro att det skulle lyckas väl å de skulle mjölka bra, å gick någon förbi när de hade lett ut korna första morran å sade att de var vackre skulle han tiltalas stängt (med blyerts ovanför: strängt) därför - = 73. beträffande vallgången på fjällen eller i skogen så hade de "jäteguter" som de kallade en för var ägare så de kunde vare en par tre stycken jäteguter i lag som jorde sig arderlurar (i blyerts ovanför: al) som de spela i så di hördes långt å kunde någon lelle så en slags trallande sång som gick ut så sjökollinna mi sjö koenne mine sjo konna senn (i blyerts ovanför: sedan) formade de ut resten i ett trallande jud så det hördes så fint särskilt när de drog på hemväg till kvällen / detta är alt vad jag underteknade har hört berättas men med seder och bruk i den här stilen var kanske olika i olika socknar med Olof Hager Hångstad Skillingsfors

1942 Läs sägen →

Skillingmarks, Värmland

Svar på en del frågor, i en frågebok av arkivarien för Västsvenska folkminnesarkivet Göteborgs Högskola

djävulen fråga 4. Ibland som en svart hund, som låg under kortspelarbordet. 5 och ibland som en fin herre, vilken hade "hästhov samt rumpa. 6 Det säges att han i detta skick dansade med "Pintorpa" frun (en fru på Appertin i Värmland -) tills hon föll död ned genom en lucka i golvet. Många gjorde kontrakt med djävulen, men lyckades "alltid" att narra honom när tiden var ute så han ej kunde ta någon. 7 Det brukade sägas på (1860 och 70 talen att den som gick baklänges och visslade (blistre", hade "Svarten" i följe). "Svarten" den onde) 8 som ock kallades "hornper, och "gammel Erik" / fråga 14 En gammal man såg necken i boda vattnen han kastade något efter honom. Strax efter fastnade båten på något under vattnet, det var omöjligt att få båten loss, mannen som var "troende" bad till Gud att hjälpa honom lös, men hur han än strävade kunde han ej få båten lös från det han fastnat på. Då sade den gamle mannen "Ja så hjäp mig" du då (den onde)" Strax var båten löst och han rodde till lands, men då "koke det som i en kokande kittel hela den lilla skogsjön. - berättat av Hans Olsson i Bålstad. 16 "sjoråa" 17 I kvinnogestalt "ovanligt uvannelle" vacker) 18 Hon hade "gullslott" på sjöbotten 19 De som stodo väl med "råa hade lycka i fiske någon såg henne ock naken i närheten av sina fiskegarn. Hon troddes "rå" om fisken i sjön, hon seglade ibland i en "halv" båt på sjön / fråga 20 I källan bodde "källegôbben", han sades vilja ta barn om de kommo nära källan. Även timrade mindre brunnar benämndes här för källa. 21 (Se i de av mig senast insända upptekningarna) 22 vatten som döljes av "fly" eller mossa, och säges vara bottenlöst. 23 skogsfrua som rådde över skogen, och även bodde i i säterskjulet över vintern. Om raamanden, se Norsk folkminnesamling. Om någon gick vilse i skogen, så "blev de rätt igen om de satte sig litet, samt knäppte händerna 29 och läste fadervår. Om folk glömde att läsa sitt fadervår om morgonen när de vaknade, var det farligt att någon olyc- ka hände dem innan kvällen. (berg) Troll 40 Bergtrollen bodde i nästan alla större berg eller fjäll här i västra Värmland. I Ränkelsedsnipan" bodde en hel hop av dem. En julaftons morgon / hörde de i det närbelägna hemmanet Ränkes- ed att det ropades i "Nipan" (en flickröst) "mor kom hem"? "tappen ha gått tur drecke- tônna" å vôrtra rinner över golve". När de sedan kom ned i brygghustet, stod där en stor blank 30 kannors kopparkittel som frun från "Nipan" glömt då hon hörde ropet, att tappen gått ur vörterkaret. Denna kittel har omtalats i 100tals år av befolkningen i trakten. Slutligen försvann den dock, den troddes ha blivit återhämtad av bergfrun. fråga 44. Om bergfolkets förhållande till menniskorna (grannar) har länge berättats att de lånade många föremål av dem, när trollen bar hem det lånade, gingo de ej in i bostaden utan satte ner det i "gången. (förstugan eller ute på "backen" (marken). Det är sägner om att de lånade nästan vad som helst, ex "gre- schel å skôltfjôl" till att sätta in och ta ut / ta ut bröd med ur stekungnen. dricka lånades ofta, när den betaldes var det oftast många gånger mer än det som lånats, samt "starkt så det "frase" tån. fråga 49 Tomtar Om dem berättas allmänt härstädes och många av de gamla tro på dem ännu, de benämnas "jordtussar" och bo under jorden, de som står väl med dem har gott av dem. 71 (Ormar) En blev sjuk efter det han legat ute på marken om sommarn, det troddes att en orm runnit in genom munnen på honom, en "klok" gjor- da at i mjölk, om en stund kom en ârne- lang orm utfarande ur munnen på honom den var då "illrôuv" att ha sugit "blog" ur magen på honom. 94 Trollkäringar å trollgubbar För omkr 100 år sedan fans här många som trollade och "gjorde åt". De flesta av dem kallades "finnegôbber å finnekäringer". / frågor 96 Virvelvind kallades här för "värvinnel" och de gamle sade att det var farligt att komma in i en värvinnel ty då kunde de bli sjuka. Även sade det betyda stark torka 111. Läkekonst Hüstebôrder" (?) bôrder" (bölder) Svartkonst. Prosten Göranson i Gillberga hade gått genom vittenbergska skolan samt "kunde" nästan allt han ville 143 Det har av gammal jernskogsbo berättats att trollkäringar sökte att få fatt i "amuletter" (oblat) för ôtgjäring, dessa skulle dock ha varit i kyrkan vid nattvardsgång, eljest hade de ingen kraft. 148 Här talades mycket om "frimurarne" i Kri- tiania. Ända till mot slutet av 1870talet sades de ta unga flickor och skicka till "villtörkhen" (turkarna) som kokade och åt upp dem. / Mästerskytt fråga 149 "Mates i Glassnäs Elgå s.n. som var äkta finne fick hur mycket och vad slags villebråd som helst att komma till sig, blott han visslade, ja så har berättats! Sålunda kom- mo köpmän från Arvika upp till "Mattes hem som på alla sidor var omgivet av skog, de satte sig på bänkar utanför stugan Mattes gick ett slag i skogkanten "ett viss- lande hördes, då var det ej långt till att vingslagen av, orre å tjäder hördes och i trädtopparna slog fåglarna sig ned inom "passande bôssehåll" och inga "bommar" förekommo. Det är klart att, de som fingo komma voro sådana, som stod på "god fot" med Mats, och många "skålpund caffe jämte annat gott, fick Mats för att han "trolle" fram villebråd åt Arvika köpmän- nen, och bruksbokhåller å patroner på trakten där- städes. / Skatter fr 153 Enligt berättelser av många gamle vaktades skatter av "svart tupp" som om de som sökte ta skatten ej vore nog "starka" i trona, kunde växa ut till "en stor svart tjur," som stod över där skatten låg gömd. 154 Skatterna sades för det mästa ha varit nergravda "under ufrestier" och bestod av föremål av silver, och silverpengar. 155 Om Midsommarnatten, samt möjligen natten till Trefalldighets söndag, var de som grov efter skatten ej färdiga "före sol gick upp så var det "borta allt samman med en enda gång" 156 absolut tystnad, samt läsande i svart- konstbok. 157 märkliga syner förekom". såsom att de gravandes hem "stod i i ljus låga o.s.v. 158 jag tror Klas Olovsson säger att "ingen någonsin lyckats att bli herre över någon sådan skatt / Naturföremål fr 160 "Kalanskällan" i Karlanda socken Nord:ms. härad. Under förra hälvten av 1800 talet besöktes denna källa av en mängd folk. Källans vat- ten troddes absolut giva liv och "bota" för all slags sjukdom "vö messamartia lågo der fullt mä folk å drack tå vattne" vatten hämtades även till sjuka, som bodde långt därifrån. Medhavda "tôrkeklee" (handdukar) blöttes i vattnet, ock medfördes till sjuka, som ombands med dessa, "å dä gjorde go môn, te att linnre skjukdommen", säga sagesmännen. "Jemt vö högstnattslöte messammarnatta va vattne kraftigerste" då, rent av slogs man om att vara den första att få vatten. Silverpenningar offrades, de som offrade mest troddes säkrast få hjälp för sin sjuk- dom; silvermynten lades i källan. / forts om offerkälla. ("Wängrekällan" Jernskog, Trefalldighetskälla. Trefalldighets söndag besöktes denna källa flitigt av allmogebefolkningen. Även här gälde det att "offra" här dracks "brônn" samt togs bad tills omkr 1860. Källorna kallades även för (offerkällor.) fr. 162 På Korterudsfjellet (Köla sn) var länge ett "likvål" ingen borde gå här förbi utan att "offra" en kvist eller en sten, det säges att en "knalle" här blivit ihjälslagen samt nedgravd vid sidan om vägen, en sådan hög kallades ock för of- ferhög eller offervål. Offrandet torde vara avsett, att den döde skulle få ro i sin grav, ej "gå igen" Det troddes vara farligt att gå förbi sådana ställen om natten de döde kunde då visa sig, läste man sitt fader- vår när man gick förbi, kunde man vara trygg. / fr. 174 När Skillingmarks kyrka byggts (när kan ej uppgivas) kördes klockorna sjövägen på isen. det blev utpå våren. då de hunit så långt som på sjön Björklången endast någon kilometer nedanför kyrkan isen brast och den en klockan "storklôcka" gick till botten på sjön. Många gånger försöktes att få upp den, det lyckades ej "Där va alltid nôe som droga' (klockan) tebaka nä di hadd a' i vassbry- ne" Så har det sagts att klockan i Skillingmarks kyrka säger "Min make lig- ger i Björkelangen! Min make ligger i Björkelangen." fr 180 I Ny (jösse) socken, överlevde endast två personer "digerdön" - En kvinna i Kyrkebyn vid Ny- sockensjöns södra ända, samt en man i Myre omkr en mil längre norrut i soknen. fr 189 Hästslagtaren kallades för "hästeflåttern". En / fr 188 som kallades jägar-Erik, jag mins hans son som ock hette Erik, 1870. När" flåtter" Erik kom till gården gömde sig barnen, ty de hade skrämt dem med honom då de varit olydiga. Att han endast benämndes med flåttern eller "hästeflåttern" torde berott på att intet mer än huden togs tillvara av ett häst- kreatur. Till ut på 1870 talet, hade de en särskild skål jemte sked för "flåttern" som han fick äta ur. Det var därför att hästkött ej åts av någon, som även "flåttern" ansågs som oren. Men småningom började de som flådde hästar att få ta med sig hem av köttet någon "renskuren" bit, och på 80 talet var hästkött i allmänt bruk. 189 Någon särskild plats där var det ej härstädes 190 för hästslagt. Det grovs en grav uti vilken "hästeskrôtten" nedkastades varefter den igen- fylldes med jord. (berättat av gamla Kölabor.

1935 Läs sägen →

Utforska fler sägner & folktro