Transkriberad uppteckning

Hade de gulsot skulle de dricka morotssaft. Hade barn engelska sjukan skulle de ha bekresper om halsen, beck på snören. Och i snöret var knutet en liten klut, men var för saker det var i den, det har jag aldrig vetat. Om en blev ormhuggen en gräva ner benet i jorden. Det skulle vara ändå uppåt knät, så inte giftet skulle gå upp i kroppen. Det känner jag flera som gjort så. ### Ida här borta, hon blev huggen av en orm en gång, när hon var i markerna och fick sitta nergravd i flera dar. Och hon blev bra, giftet gick inte upp. När de hade vårtor, så skulle de gå och kasta ärter i en källa. När ärterna ruttnar, så går vårtorna bort. / Det fanns också de som smörjo med en bit fläsk och sen la de fläsket under en sten. När fläsket var ruttet var också vårtorna borta. Halshugg, det var sår, som man fick under tårna när man sprang barfota. Då var det bara till att binda om en ullbåd. Att de använde sådant som man filade av en spik för benbrott, det har jag allt hört talas om. Något liknande kunde man använda för kritter också. Vi hade ett får hemma, som hade brutit benet. Det var bara en liten lammunga, så det var inte mycket nytta att slakta honom, så vi försökte plåstra om det så gott vi kunde. Vi spjälkade benet, och så filade vi av en mässingskam och gav honom. Tandvärk, det kunde de trolla bort. Det var en gubbe här borta, som gjorde det. Han skar pinnar av alla sorters träd och med dem skulle man pilla i tänderna, tills / det blödde. Sen gick han och satte in pinnarna i ett träd en bit bort. Det var de alltid så rädda för att komma när ett sådant träd, den som fällde det fick tandvärken. Trollskott hade de allt ibland. Då skulle de slå dem i ryggen med en kvast. Men för det mesta gick de och kappa sej. Det hjälpte bättre. En gång om året gick de och slog sej åra. Det gjorde de mot de flesta sjukdomar förr. Så fort de var sjuka och tyckte att de behövde det, sprang de iväg, men minst en gång om året. Hade de örnsting skulle ena, som gav di, mjölka i årat på dem. Malörtsbrännvin var en medicin, som hjälpte mot mycket. Om de kände sej dåliga, tog de sej en redig sup av det. Ont i magen kurerades med brännvin och starkpeppar. / Farbror Petter hade ont i ett ben, det var väl nån sorts varbildning. Han gick till Essungakärringen, och hon lade på något och ritade även och hade sina häx med det. Det gick visst bort, det onda. Anna på Snarjet var jag hos en gång, när jag var liten och hade fått en etterblemma på tummen. Hon ritade med en tändsticka på handen, muttrade och pratade en hopen. Men det blev bara etter värre. När jag kom hem var det så förskräckligt ont. Det skulle väl vara "onda better". Med det var inte stor idé att ge sej till ena trollkäring med det.