Transkriberad uppteckning

"Lôvjerske" var i skogen uppe i träden. Hon var som skogråa, så att hon ville narra och före speta- kel av folk. Finnarna kunde trolla. Det fanns finnar bortåt Kar- lan och Silllbodal. Det var en finne di kalla Mat- tes i Glavsnäs. Den finnen kunde trolla. När folk kom till honom, och om di titta på fönstret, så var det fullt med smått, styggt folk inne, som hjälp- te honom att arbeta. Om han var borta, så arbe- ta di like fullt åt honom. Folk hörde att det arbeta om nätterna. Det kom finnar hit ibland och tiggde. Di var från Finnskogarna. Det var fattigt för dem, så di löt ut att tigga. Om inte di fick något så trol- la di på kreaturen för en, så att en inte fick / någon nytta av dem. Var det någon av våra som kun- de trolla, så hade di allt fått lära av någon finne. Finnarna hade haft trollkonsterna med sig hit. Di gamle var rädde för slik blåst som snodde runt. Den kunde ta en med i luften. När en kom ned, så blev en sjuk. Trôlla kom på det viset, så en kunde inte veta, vad som kunde vara i en slik "vervel". När di skulle trolla till sig mjölken, så tog di strum- pebandet och knöt fast i en gärdesgård. Se'n mjöl- ka di vems ko di ville. Prästen kom på en så- dan käring en gång när hon höll på att mjölka på det viset. Han slog sig i prat med käringen och fråga om hon kunde mjölka klockarns ko. Jo det skulle hon göra om prästen äntligen ville. Hon började att mjölka och när hon hade hållit på en stund, så frågade hon, om hon skulle hål- la på längre. Mjölk du, sa prästen. Ja, men om jag mjölker längre, så stuper kon, sa käringen. Men prästen ville att hon skulle hålla på. Nu / stöp kon, sa hon, och nu är det inte annat än blod att få. När klockarn kom till fjuset så låg kon död i båset. Men prästen, som visste hur det hade gått till, ställde så att klockarn fick en ny ko. Om en lade kärnan i en nordrinnande bäck och lät henne ligga där i tre torsdagssnätter, så skulle en få mycket smör med den kärnan. Och så skulle inte någon kunna skämma henne för en. Det var en käring som skulle fara till Blåkulla om påskkvällen. Men hon kunde inte fara förr- än gubben hennes hade somnat. När han börja att snarka, så trodde hon, att han hade somnat. Då tog hon sopkosten och tog mellan benen och smörjde den och sade: Här upp och härut, vid Blåkulla slut där ska jä in, / och få fägna tå hin". Gubben hörde detta. Då ville han fara efter och se vad käringen hade för sig. Hon hade rest upp genom skorstenen. Han tog stabben vid dörren och smörjde med det käringen hade i hornet och sa- de: "Här upp och härned". Gubben kom inte längre än i skorstenen. Där fick han ri på stabben hela natten.