Transkriberad uppteckning

Man tala mycket om näcken förr i tiden. Det var en ”vassgubbe” (vattengubbe) och bodde i åar, isynnerhet där det var vattenfall eller strömdrag. Han kunde spela fiol så överjordiskt vackert att en kunde både skratta och gråta vid det och han kunde även lära andra att spela. Den som ville lära sig spela av näcken han skulle gå en torsdagsnatt till en å, där de hört näcken spela, med en fiol och en svart katt. Fiolen skulle man hänga över vattnet, på en stake eller trädgren och bedja näcken stämma den till nästa torsdags- natt, så skulle de kasta katten ned i ån. Då de sedan kommo för att hämta fiolen var det ”stämd” av näcken och man kunde spela lika bra som han. Särskilt var det ”näckens polska” som man fick lära sig. Det var en ”trollmusik” och sades bestå av elva ”repriser”. När en dansa ”näckens polska” gick det an att dansa efter de tio repriserna, men då måste spelmannen upphöra, ty kom han in på den ”elvte reprisen”, sen var det ”go natt” med en. Då kunde / en inte sluta dansa innan solen gick upp och inte nog med att folk dansa; alltihop som hörde musiken, både levande och döda ting, dansa, och inte nog med att de dansa, de droges mot åa eller sjön, och dansa till slut ner i den. Se näcken var farlig och ville åt folk på alla vis, och sedan man spela den ”elfte reprisen” fick han dem i sin makt och då tog han dem. Näcken var en liten ”ler” gubbe, med långt skägg som likna sjömossa och han var för övrigt lik vatten och sjömôs så han var svår te upptäcka, men det var många som sades ha sett honom. Alltid hade han en fiol under armen. Men ha många sett näcken är det nog ännu flera som hört honom spela. Far hörde honom ofta spela ner vid Källebacka kvarn, och många andra med honom. Det var en gammal mjölnare vid Källebacka kvarn, som sades lärt sig spela av näcken. Hur det än var med det, så maken till fiolspelare säges det aldrig funnits. Likaså skulle det varit med gamle ”Kvarnhultarn”, (Gällstad s:n) han hade också lärt av näcken, och det är ju bekant, än i dag, att alla hans efterkommande varit musika- liska och isynnerhet varit styva i att spela fiol. Petter i Antesbo, som levde långt före min tid, är en annan som kunde spela ”näcken polske”, och spela den ibland på bröllop, men det var inte / gärna han ville spela den. Vid ett bröllop ”käka” de på honom att spela ”näckens polske” och när man inte teg av honom blev han arg och sa att den ska de nog bli nöjda av. Han stämde in och alla de närvarande hade aldrig hört en sådan musik. Somliga skratta och andra gräto och det gick så bra att dansa efter den. Han sluta icke med de tio repriserna utan drog till med den elfte också, men då blevo alla de dansande precis från vettet. De hoppa och dansa om varandra och även bord och bänkar flögo omkring på golvet, liksom i dans. Ingen kunde sluta att dansa och spelmannen kunde icke heller sluta att spela. Då var det en man som fick se en kniv lägga på ett bord, han fick tag i den och då han dansa förbi spelmannen skar han av strängarna på fiolen. Då måste han sluta och dansen likaså, eljest hade han spelat tills solen gått upp och då är det troligt att det inte varit mycket liv i de dansande. Far tala om att det tillgått på samma sätt vid ett annat bröllop. Med saken förhöll det sig så att en flicka hade en fästman, som bruka vara på alla tillsfällningar, bröllop och lekstugor, och spela. Men hon kunde inte lita riktigt på honom. Det ryktas både det ena och andra om honom, då han var ute och spela. Till slut bröt flickan med honom och gifte sig med en annan. Innan brölloppet skulle stå / kom den förre fästmannen och bad att få spela på brölloppet. Flickan blev glad och sade att hon ville gärna han skulle komma och spela. På kvällen, när dansen skulle börja, infann sig spelmannen med sin fiol och det dansades en stund ute på gårdsplanen. När det spelats och dansats några polskor, stämde spelmannen in ”näckens polske”. Men då blevo alla liksom förtrollade. Man höll sig inte bara på gårds- planen och dansa, utan drog iväg utåt gärdena, i riktning mot en älv, som flöt ett stycka därifrån. Spelmannen satt hemma på förstustrap- pan och spela i ett, i ett, men de dansande hörde musiken och så länge de hörde den kunde de ej stanna. Icke ens då de kommo till åkanten. Skrikande föllo de ner i vattnet par efter par och snart var hela brudföljet drunknat. Endast en gammal döv gumma som ej hört musiken och därför ej dansat med, blev kvar. Det var spelmannen som ville hämnas på bruden därför att hon svikit honom. Det var en gång ett par pojkar som voro ute och meta i en å och skulle gå hem i ”solglanningen”. Då fingo de höra en vacker fiolmusik och de börja dansa på åstranden. Efter ett par minuter dansa de ner i ån och drunknade. Det var näcken som fått makt med dem, genom att spela ”näckens polske”.